Från slumdog millionaire to one million slumgods.
Dagen har spenderats på guidad tur i Mumbais slum. Mycket intresseväckande. Slog definitivt även hål på ett par fördomar om hur en slum är. För er som är intresserade:
Dharavi är världens största slum - om man ser till befolkningsmängd (den till ytan största ligger i Pakistan). En miljon människor bor i Dharavi. Befolkningstätheten är straxt över en halv miljon människor per kvadratkilometer. Och då syns inte ens de som jobbar i fabrikerna. Fabriker som återvinner. Plast, aluminium och färgplåtburkar, bland annat. De flesta som jobbar i Dharavi kommer från andra delar av Indien och livnär sig vanligtvis på jordbruk, men halva delen av året då klimatet inte lämpar sig för jordbruk reser de till Mumbai och jobbar i giftiga fabriker. Då tjänar man mer än dubbelt så mycket (två och en halv dollar per dag istället för en dollar). I utbyte lever man sällan längre än 50-60 år.
Men Dharavi består inte bara av fabriker. Den andra delen är bostadsdelen, där utförs inga giftiga arbeten. Istället: broderier, krukmakeri, läderjackor och matproduktion. Många som bor i Dharavi jobbar inte i fabrikerna, de jobbar utanför slummen. Som läkare, lärare, ingenjörer etc - alltså helt vanliga jobb. Och vissa är faktiskt rika. I Dharavi finns allt - sjukhus, skolor, super markets. Men nu är ju detta en "five-star-slum" som vår guide på Reality Travel and Tours så fint uttryckte det.
Vår guide berättade att man varit mycket arg på hur slummen framställdes i Oscarsbelönade filmen Slumdog millionaire. Man tycker att människorna framställs som lata och improduktiva och att detta är himla orättvist. Istället kallar man sig för slumgods. Slum-gudar.
Lika mycket som vi uppskattade rundturen idag så lämnar den oss lite undrande - fick vi kanske en lite väl romantiserande bild av slummen? Vi lämnade Dharavi med ett leende på läpparna och en tanke om att de har det så himla mysigt. Hur kan detta vara en rättvis bild? Visst måste det finnas baksidor? Är rundturen en propagandaapparat som främjar endast de positiva sidorna och gör så att vi kan somna gott inatt? Får detta oss att tro att det inte är ett problem att livslängden inte är mer än 50-60 år för att "det är de själva som inte vill ha skyddsutrustning"? Betyder allt detta att ingenting behöver förändras? Att vi inte ska jobba för säkrare arbetsförhållanden och högre levnadsstandard i slummen?
Betyder det att vi kan köpa några vykort, ritade av slumbarn, och känna oss nöjda för att vi har kunnat "ge tillbaka"? Och sen med gott samvete gå till Starbucks i Taj Mahal Palace-hotellet och köpa en cappuccino. Det är vi ju värda.
Translation:
We visited the Dheravi slum. Population wise the biggest slum in Asia. One million people live in an area half the size of Central Park in NYC. And in those numbers, the people working in the toxic factories are not even included. Dharavi is a five-star slum, as our guide from Reality Tours and Travel so nicely put it, meaning that you can find everything you need without going outside the community. School, hospital (actually three of them plus thousands of small clinics) and even proper super markets.
Roughly you can say that Dharavi is divided into two separate parts - the industrial part with toxic factories and the residential part. Most of the people working in the factories come from other parts of India and are usually farmers. When it is off season for agriculture, they go to Dharavi to earn money. In the factories they earn more than double compared to farming ($2,5 per day instead of $1). The salaries are higher, but instead their maximum length of life is 50-60 years because of the working conditions. They don't wear safety equipment and are constantly in a very toxic environment (because of the high rents, they even sleep in the factories). Our guide told us that the factory owners DO provide safety equipment, but the workers do not want it because it would slow down the work.
As much as we liked the guided tour, it left us wondering: did we really get a fair picture of life in the slum? Or did we only see the best parts? Was it a glorification that allowed us to sleep well the following night? Thinking that their lives are fulfilled in every aspect? That aiming to improve working conditions and life standards in the slum is an excess? Just because "they themselves choose not to wear safety equipment", does it mean that they really have a choice?
We buy some merchandize in the NGO shop in Dharavi and feel glad that we could "contribute". We take the local train back to Colaba, the tourist center and sit down to have a cappuccino in Starbucks Taj Mahal Palace. Because we're worth it.
Är det inte lite sjukt att åka på guidad visning i slummen? Jag upplevde ungefär det som ni beskriver när jag var i soweto. Men vem är det egentligen som tar pengarna för de där vykorten?
SvaraRadera