STIGA

30 januari
Naturfenomen.

Tror inte finns någonting som fascinerar mig mer. Vi kan bygga hur högt, långt och spektakulärt vi vill, vi kan skapa konst i all världens former, vi kan fånga ljus på papper och skapa illusioner av alla dess slag. Vi har möjlighet och kunskap att göra så många och så fantastiska saker - men vi kan liksom aldrig ens försöka mäta oss med moder jord.

Ibland får jag kortslutning i hjärnan. Jag får inte ihop det. Hur kan det HÄR vara jorden?! HUR är det möjligt att det här är samma planet som jag lever på? Vissa saker är för otroliga för att jag riktigt ska förstå.

Jag önskar jag kunna finna ord dugliga nog att förklara. Eller en kamera bra nog att visa. Men det går inte. Det magiska ovädret vars blixtar lyste upp bergen kring Mekongdeltat inatt (som om det vore en teaterscen på jag vet inte hur många hektar och blixtrarna strålkastare på jag vet inte hur många watt) får helt enkelt stanna i mitt minne. Jag är helt rädd att jag inte kan göra det rättvisa om jag skulle försöka mig på någon slags beskrivning av vad jag såg.

Ett oväder, kanske ni tänker, några blixtrar? Vad är det med det? Men ni måste tänka större än så, om ni kan, försök! För jag tror att jorden är kapabel till saker som är svåra att ens föreställa sig om man inte sett dem med egna ögon.

Men, a alltså. Naturen. Jag är imponerad.