Fram till 26 januari hade jag träffat Stina VARJE dag, alltså varenda eviga lilla dag sedan den 27e augusti förra året. Vi har i princip tillbringat varenda liten sekund med varandra. Nå väl, det går ju inte, men det är så det känns. Vi har delat sängar, kläder, tandborstar, ölflaskor, bussäten, solkräm, flipflops, nya vänner... Allt. Vi har skrattat åt varandra, fräst åt varandra, gråtit hos varandra, hjälpt varandra, hånat varandra, peppat varandra, lugnat varandra... Men av någon underlig anledning har vi fortfarande inte, efter fem långa månader, tröttnat på varandras sällskap. Vi har inte ens bråkat en enda gång! Jag vet, visst är det knäppt? Vi har lågt-blodsocker-fräst åt varandra, men det är ett mindre problem, bara att sätta sig ner vid närmsta plastbord och trycka i varandra lite fried rice w vegetables så ere bra sen.
Vi är ännu mer synkade nu, om det ens är möjligt, vi började liksom avsluta varandras meningar för två år sedan. Det är så jävla märkligt att vi kan gå bredvid veranda och bara TÄNKA samma sak. Att Stina kan påbörja en mening med två ord och jag vet redan EXAKT vad hon ska säga. Att jag bara behöver säga "har du sett min..." Och hon vet direkt vad jag letar efter och var saken ifråga är någonstans. Att vi kan gå förbi en butik , säga "snygg tröja", och den andra vet precis vilken tröja bland alla kläder som menas, även om hon själv inte tycker att den är snygg. Och att sånnahär saker inträffar v a r j e dag.
Att helt plötsligt resa runt på egen hand har varit väldigt roligt och spännande, jag har inte vantrivts en sekund. Inte känt mig ensam en endaste gång (snarare tvärtom). Och jag kan på ett sätt uppskatta att jag blev själv för det är liksom lite extra lärorikt och framförallt nyttigt för mig och mitt eh, psyke, att resa solo.
Så ja, visst, resa själv, will do nån gång igen i livet, absolut. Det är nice. MEN... Fy fan vad jag saknar min bästa vän och bättre hälft!
Saga
Translation: So I've been traveling by my self for two weeks now. It has been good, great even. I've learned a lot about my self. It's a cliche I know but it's true. I'm not a "cool" person - I worry. A lot. And that's something that disappears when I'm with Stina. She doesn't really have do anything, it's just her presence that forces me to get my self together. And now, with her on the other side of the world, I've been forced to get my self together on my own. Which has been good for me! And no, it hasn't been lonely for a second.
So traveling by my self, sure, I'll do that again. But right now, I just want to see my best friend again. I'm used to finish her sentences, to look at her and know exactly what she's thinking. I miss that. I've met her every single day for five months but I miss her. I miss her so freakin much.
Aw.<3
SvaraRadera