Saga Carlsson.

Vad finns att säga som inte redan blivit sagt?
Troligtvis inte jättemycket, men vet du? Bara det säger ju en del!

I ett halvår har vi varit ute på vift tillsammans. Vi har uppgraderat vårt förhållande och kan numer även titulera oss: resekompisar, sambos och dykar-buddies. Det senaste halvåret har det knappt gått en stund utan att vi haft varandra i den omedelbara närheten. Allt som jag har sett har du sett och det som du sett har jag sett. Vi har inte så ofta långa historier att berätta för varandra, ibland har vi ingenting att säga.
Då är vi tysta.
Och det är främst då jag märker hur nära vi är. För även i tystnaden vet jag var jag har dig och jag känner mig alltid bekväm med dig.

Jag skulle kunna be dig att idag peka ut exakt vad som helst som du vill ha - oavsett pris. Men det blir ju inte riktigt samma sak när man har delad ekonomi... Så, jag hoppas det räcker med att vara i Varanasi med mig (det är ju trots allt inte ens dig födelsedag, hehe).

Jo, och allt som blev sagt i filmen jag gav dig förra året stämmer fortfarande in på den Saga jag känner idag. Om något har det bara blivit bättre - Minisaga växer och växer.

Vad mer finns att säga som inte redan blivit sagt?
Jag vet inte, men man kan ju alltid upprepa:
Jag älskar dig
Och
Grattis på ofödelsedagen.

Vi fick en reaktion på inlägget om Dharavi (kul när ni kommenterar, mer sånt!)

"Är det inte lite sjukt att åka på guidad visning i slummen? Jag upplevde ungefär det som ni beskriver när jag var i soweto. Men vem är det egentligen som tar pengarna för de där vykorten?"

Häj! Absolut. Det känns helt skevt! Vi diskuterade problematiken ganska mycket innan vi bestämde oss för att åka till slummen huruvida det verkligen är moraliskt försvarbart. Dessa områden är ju inte direkt ämnat för allmän beskådan, folk bor och jobbar där. Skulle vi få för oss att åka till Tenhult (Ping Soran Ismails vinterprat som för övrigt är fantastiskt, LYSSNA) och intresserat stå och beskåda andra människor med kamera i hand och fascinerande miner? Kanske? Men är det inte lite så att man åker till slummen för att de är fattigare än oss, för att deras levnadsstandard är så olik vår egen? Vad är egentligen syftet med att åka dit? Å andra sidan: att välja att inte se slummen, skulle inte det vara att blunda för de eventuella obehag som besöket skulle kunna framkalla? Är det inte bättre att engagera sig? Och kanske viktigaste frågan: vad mår människors som bor i slummen bäst av?

Vårt val att gå på en guidad tur stödjer sig på att Reality Tours and Travel var en väletablerad organisation i Dharavi. Alla som jobbar som guider bor själva i området. Organisationen är kopplat till en NGO (ideell organisation) som heter Reality Gives och de har uppfört ett community center (som vi fick besöka) i Dharavi. Där håller de gratis kurser i bland annat engelska, datorkunskap och "soft skills" (=hur man tex ska bete sig på en arbetsintervju) för de som bor i området.

Angående souvenirerna fick vi förklarat att organisationen betalar människor för att producera varorna. Efter försäljning får de dessutom mer pengar för att varan sålts. Högst okontrollerade uppgifter, men vi såg ingen anledning till misstro.

I våra magar kändes det alltså bättre att kunna stödja detta projekt än att utan organisation bara "inkräkta" i andra människors hem. Att bara åka dit på egen hand och dela ut några rupees här och där till de barn som ser ledsnast ut såg vi inte riktigt som ett alternativ om vi nu vill visa någon slags uppskattning för att vi får hälsa på i deras värld. Självklart finns det säkert fallgropar och dåliga sidor även i ett upplägg med organiserade guidningar, men magkänslan (och lonely planets rekommendationer) fick bestämma hur det blev den här gången.

Med det sagt så fanns det, som vi försökte få fram i förra inlägget, en del frågetecken kvar efter att vi hade lämnat slummen. Eftersom vi bara fick se en sida, den väldigt fint uppstyrda sidan, så kan vi nog inte uttala oss så mycket om slummen, egentligen.

Imorse gick vi runt hörnan till Simon and George's. Vi skulle nämligen hämta ut ett paket.

Ett PAKET! Iiih, spännande!

Öppna, öppna, öppna!

Vad kan det vara i???

Ååh! En tröja! Vad fin! Från HM och allt, sicken fin present

Men ser det inte lite ut som den tröjan vi lämnade in på tvätt för ett tag sedan på Simon and George's?

Translation:
This morning we picked out a package at Simon and George's. A present! UNWRAP!!! Iiih! A shirt! Wow, that's sooo nice! Wait, doesn't it look a little bit like the shirt we left there got laundry the other day?!

/laundry in Mumbai.

Från slumdog millionaire to one million slumgods.

Dagen har spenderats på guidad tur i Mumbais slum. Mycket intresseväckande. Slog definitivt även hål på ett par fördomar om hur en slum är. För er som är intresserade:

Dharavi är världens största slum - om man ser till befolkningsmängd (den till ytan största ligger i Pakistan). En miljon människor bor i Dharavi. Befolkningstätheten är straxt över en halv miljon människor per kvadratkilometer. Och då syns inte ens de som jobbar i fabrikerna. Fabriker som återvinner. Plast, aluminium och färgplåtburkar, bland annat. De flesta som jobbar i Dharavi kommer från andra delar av Indien och livnär sig vanligtvis på jordbruk, men halva delen av året då klimatet inte lämpar sig för jordbruk reser de till Mumbai och jobbar i giftiga fabriker. Då tjänar man mer än dubbelt så mycket (två och en halv dollar per dag istället för en dollar). I utbyte lever man sällan längre än 50-60 år.

Men Dharavi består inte bara av fabriker. Den andra delen är bostadsdelen, där utförs inga giftiga arbeten. Istället: broderier, krukmakeri, läderjackor och matproduktion. Många som bor i Dharavi jobbar inte i fabrikerna, de jobbar utanför slummen. Som läkare, lärare, ingenjörer etc - alltså helt vanliga jobb. Och vissa är faktiskt rika. I Dharavi finns allt - sjukhus, skolor, super markets. Men nu är ju detta en "five-star-slum" som vår guide på Reality Travel and Tours så fint uttryckte det.

Vår guide berättade att man varit mycket arg på hur slummen framställdes i Oscarsbelönade filmen Slumdog millionaire. Man tycker att människorna framställs som lata och improduktiva och att detta är himla orättvist. Istället kallar man sig för slumgods. Slum-gudar.

Lika mycket som vi uppskattade rundturen idag så lämnar den oss lite undrande - fick vi kanske en lite väl romantiserande bild av slummen? Vi lämnade Dharavi med ett leende på läpparna och en tanke om att de har det så himla mysigt. Hur kan detta vara en rättvis bild? Visst måste det finnas baksidor? Är rundturen en propagandaapparat som främjar endast de positiva sidorna och gör så att vi kan somna gott inatt? Får detta oss att tro att det inte är ett problem att livslängden inte är mer än 50-60 år för att "det är de själva som inte vill ha skyddsutrustning"? Betyder allt detta att ingenting behöver förändras? Att vi inte ska jobba för säkrare arbetsförhållanden och högre levnadsstandard i slummen?

Betyder det att vi kan köpa några vykort, ritade av slumbarn, och känna oss nöjda för att vi har kunnat "ge tillbaka"? Och sen med gott samvete gå till Starbucks i Taj Mahal Palace-hotellet och köpa en cappuccino. Det är vi ju värda.

Translation:
We visited the Dheravi slum. Population wise the biggest slum in Asia. One million people live in an area half the size of Central Park in NYC. And in those numbers, the people working in the toxic factories are not even included. Dharavi is a five-star slum, as our guide from Reality Tours and Travel so nicely put it, meaning that you can find everything you need without going outside the community. School, hospital (actually three of them plus thousands of small clinics) and even proper super markets.

Roughly you can say that Dharavi is divided into two separate parts - the industrial part with toxic factories and the residential part. Most of the people working in the factories come from other parts of India and are usually farmers. When it is off season for agriculture, they go to Dharavi to earn money. In the factories they earn more than double compared to farming ($2,5 per day instead of $1). The salaries are higher, but instead their maximum length of life is 50-60 years because of the working conditions. They don't wear safety equipment and are constantly in a very toxic environment (because of the high rents, they even sleep in the factories). Our guide told us that the factory owners DO provide safety equipment, but the workers do not want it because it would slow down the work.

As much as we liked the guided tour, it left us wondering: did we really get a fair picture of life in the slum? Or did we only see the best parts? Was it a glorification that allowed us to sleep well the following night? Thinking that their lives are fulfilled in every aspect? That aiming to improve working conditions and life standards in the slum is an excess? Just because "they themselves choose not to wear safety equipment", does it mean that they really have a choice?

We buy some merchandize in the NGO shop in Dharavi and feel glad that we could "contribute". We take the local train back to Colaba, the tourist center and sit down to have a cappuccino in Starbucks Taj Mahal Palace. Because we're worth it.

We're still waiting for the big India CHOCK everyone told us we would get here. We don't understand. What's so chocking about this country, that can't be compared with other chocking stuff in every other country that's not sweet, homey and European? (except that they make SUCH a big difference between men and women, pretty chocking, expected yes, acceptable in stigas head no)

Actually we've found India quite charming so far. It's true. To be perfectly honest: China is worse. (No offense china we still love you. Sometimes)

Varje dag lär man sig något nytt.

Idag lär vi oss att Grönland är lika stort som Afrika!

Translation:
Today's lesson: Greenland and Africa are the same size!

Veckans Fried rice with vegetables ( "veckans"= "of the week". this could actually be the last one! you have more choices as a vegetarian in India. In Southeast Asia, sometimes fried rice w vegetable is the only thing on the menu without sea food or chicken... It's true.)

Place: Some boring restaurant in Vientiane, Laos.

Price: ca 20000 kip = 20 kronor = 3 $

Number of different vegetables: Four. I found carrot, cabbage, spring beans and sliced cucumber on the side.

Presentation: 4/5. The heap of rice may not be the most gorgeous thing I've laid my eye on, but the additional soup, chili sauce and fresh water lift this from a simple dish to a whole meal. Would make a decent lunch update on Instagram.

Taste: 5/5. The rice was fried but not dry, the number of different vegetables was satisfying and the egg was perfectly mixed in to make the whole ensemble creamy and delicious. The soup, not so good, but I didn't expect to get a soup so no complaints.

Let me introduce you to the new and slightly improved me. Stina was like a terrified, but very professional, barber and now, I'm 50 percent less ginger. ...no?

Saga

By the way, i wrote this in Lao before meeting my dear Stina again. Wifi hasn't been very good lately so I haven't had the possibility to post anything up until now. That is why i now give you my thoughts from January 30. Enjoy. (Scroll down for English version)


Fram till 26 januari hade jag träffat Stina VARJE dag, alltså varenda eviga lilla dag sedan den 27e augusti förra året. Vi har i princip tillbringat varenda liten sekund med varandra. Nå väl, det går ju inte, men det är så det känns. Vi har delat sängar, kläder, tandborstar, ölflaskor, bussäten, solkräm, flipflops, nya vänner... Allt. Vi har skrattat åt varandra, fräst åt varandra, gråtit hos varandra, hjälpt varandra, hånat varandra, peppat varandra, lugnat varandra... Men av någon underlig anledning har vi fortfarande inte, efter fem långa månader, tröttnat på varandras sällskap. Vi har inte ens bråkat en enda gång! Jag vet, visst är det knäppt? Vi har lågt-blodsocker-fräst åt varandra, men det är ett mindre problem, bara att sätta sig ner vid närmsta plastbord och trycka i varandra lite fried rice w vegetables så ere bra sen.

Vi är ännu mer synkade nu, om det ens är möjligt, vi började liksom avsluta varandras meningar för två år sedan. Det är så jävla märkligt att vi kan gå bredvid veranda och bara TÄNKA samma sak. Att Stina kan påbörja en mening med två ord och jag vet redan EXAKT vad hon ska säga. Att jag bara behöver säga "har du sett min..." Och hon vet direkt vad jag letar efter och var saken ifråga är någonstans. Att vi kan gå förbi en butik , säga "snygg tröja", och den andra vet precis vilken tröja bland alla kläder som menas, även om hon själv inte tycker att den är snygg. Och att sånnahär saker inträffar v a r j e dag.

Att helt plötsligt resa runt på egen hand har varit väldigt roligt och spännande, jag har inte vantrivts en sekund. Inte känt mig ensam en endaste gång (snarare tvärtom). Och jag kan på ett sätt uppskatta att jag blev själv för det är liksom lite extra lärorikt och framförallt nyttigt för mig och mitt eh, psyke, att resa solo.

Så ja, visst, resa själv, will do nån gång igen i livet, absolut. Det är nice. MEN... Fy fan vad jag saknar min bästa vän och bättre hälft!

Saga


Translation: So I've been traveling by my self for two weeks now. It has been good, great even. I've learned a lot about my self. It's a cliche I know but it's true. I'm not a "cool" person - I worry. A lot. And that's something that disappears when I'm with Stina. She doesn't really have do anything, it's just her presence that forces me to get my self together. And now, with her on the other side of the world, I've been forced to get my self together on my own. Which has been good for me! And no, it hasn't been lonely for a second.

So traveling by my self, sure, I'll do that again. But right now, I just want to see my best friend again. I'm used to finish her sentences, to look at her and know exactly what she's thinking. I miss that. I've met her every single day for five months but I miss her. I miss her so freakin much.

Namaste!

Efter en vecka på Indiens paradisöar Andamanerna har vi nu nått fastlandet och är här för att stanna. Nåväl, en stund i alla fall. Tre veckor, lite drygt. Det är I N G E N T I N G. Vi förstår inte hur vi ska hinna med allt. Det får bli några smakprov här och där, helt enkelt. Imorgon ska vi ta oss till en world heritage-stad (by? ort?) som heter Hampi. Och seeeen följer (förhoppningsvis) Mumbai, Varanasi och Agra innan vi flyger vidare från Delhi. Om vi har tur kanskekanskekanske hinner vi trycka in typ Jaipur någonstans däremellan, men vi får se vad som hinns med.

Det var det. Ville mest bara säga hej, vi mår bra. Och så.

Puss, Stiga

Translation: after a week at the beautiful Andamans we've finally reached mainland India. The real thing. We only have three more weeks in this country, which is like no time at ALL... Tomorrow we're going to Hampi in the midwest. After that we hope that we have enough time to see Mumbai, varanasi, Agra and maybe even Jaipur before we have to catch our flight from Delhi. We'll see what happens.

We just wanted to say hi and let you know that we are fine.

Love, Stiga

Laos. Laos, Laos, Laos... Om förutsättningarna för min vistelse här hade sett lite annorlunda ut hade vi kanske nått perfektion. Laos har så mycket, så många sidor jag uppskattar.

Det är ju meningslöst att säga "om". Om Stina inte åkt hem, om vi hade kommit till rätt plats med en gång, om mitt visum inte hade krånglat, om jag hade haft mer tid. Om, om, om. Vad hade Laos blivit då?

Men jag önskar verkligen att jag hade haft mer tid här. Att jag hade sluppit stressa omkring så mycket. Att jag inte hade haft alla de där sakerna att oroa mig för precis hela tiden.

Ändå är jag benägen att säga att Laos är landet vi besökt i Sydostasien som jag uppskattat mest. Vet inte solklart varför, kanske bara en känsla. Men jo, jag tycker mycket om Laos. Det var också mycket jag inte hann med här, vilket på något sätt kräver att jag återvänder en dag.

Om några timmar flyger jag härifrån. Då sätter jag punkt för min sydostasienresa. En resa jag trodde skulle föra med sig massa fulla svennebananer men visade sig bli något helt annat (faktiskt undrar jag var alla svenskar som sägs göra den här resan har hållit hus? hallå? Har mött typ fem. De kanske i och för sig inte kommer längre än koh phanghan, heh). Nu är det dags att ta sig an något nytt. Indien. Äntligen möts vi.

Hejdå south East asia! See you next time.

I'M SO HAPPY I COULD CRY!

Finally, FINALLY, I've got my visa for India. Oh lord, how this visa has made my Lao trip chaotic. But now IT'S OVER.

Also: yesterday i was sitting on a bus from Huay Xai to Vientiane (fyi a twenty hour bus ride on local bus, but the bus was so old and crappy it took us twenty SEVEN hours to reach the capital. It is lovely to travel, indeed...) and I got a text from Stina in the middle of the night. She had great news: my connecting flight from Colombo to Chennai had been cancelled. Which meant I was going to miss our domestic flight from chennai to port Blair.... Yaaay. Exactly what I wanted to hear!

Fortunately, that was an easy problem to fix and now I have new flight tickets AND a visa. And yeah I don't know what to do really, I'm just so relieved. It has been almost two weeks of worrying. Now I can breathe normally again.

Ah. I might just take a nap. I think I deserve it.

nu är jag snart på väg igen! ikväll åker jag till Köpenhamn och spenderar natten på finhotell med min far för att tidigttidigt imorgon bitti ta ett plan till Frankfurt och sedan Chennai. då är vi igång igen. saknar min andra halva något så otroligt massor mycket. SES SNART BABY.

förresten, idag fyller jag tjugo och ett halvt. hejaheja.

translation:
today i will be back on track with the traveling. tonight i will spend the night on a classy hotel in Copenhagen with my dad (because he gets a discount, yay) and tomorrow reeeaaally early, im going to take the flight to Frankfurt and then Chennai. Sti misses ga very much.

today is my twenty-and-a-half-years-birthday. yay me.

I Bokeoreservatet nordvästra Laos finns ett projekt som går ut på att bevara regnskogen och de hotade gibbonaporna som bor där. Projektet kallas the Gibbon experience och finansieras av turister som betalar en rätt stor summa cash för att tas ut i djungeln av förre detta gibbonjägare som nu arbetar som gibbonguider. Väl ute i djungeln väntar en del trekking, men i huvudsak färdas man med "ziplines", dvs linbanor man fäster sig och sin sele på med karbinhylsor. Och så flyger man, som högst 100 meter över marken, som längst 400 meter, mellan plattformar uppe i träden. Det är den mest fantastiska känslan och det mest otroliga utsikten och bara helt ofattbart och lite sjukt att man är så högt upp. I djungeln dessutom. Det ska ju egentligen inte vara möjligt för en människa att vara där, bland trädtopparna. Där finns apor och fåglar - inte människor.

På sju ställen i djungeln har man byggt stora trädkojor (åtta från början men en har brunnit ner). Utrustade med rinnande vatten, solcellslampor och flera våningar. Utplacerade på de vackraste platserna med den bästa utsikten (superlativen börjar sina nu, känner jag). Här bor man under sin experience.

Eftersom man bor mitt i regnskogen får man också ta del av djungeln när den är som mest aktiv. Se färgglada tropiska fåglar, höra apflockar bråka med varandra och, om man har riktig tur, titta på gibbonapor som leker i gryningen. Förutom detta fick även den grupp som jag var med ta del av ett äkta regnskogsskyfall som började klockan fem på eftermiddagen och slutade nästa morgon. Komplett med åska och blixtrar och allt. Ganska spännande att sitta trettio meter upp i ett träd och se himlen öppna sig.

Om det inte framgår av beskrivningen på själva upplägget så vill jag slutligen säga:
THE GIBBON EXPERIENCE ÄR SÅ JÄVLA GRYM!

Rekommenderas varmt.
Saga

Translation: I just want to recommend the Gibbon Experience in Houy Xai in Laos. It's an experience you'll never forget. You will do hiking in the djungle, zip lining 100 meters up in the air, you'll spend the nights in a big tree house and if you're lucky, you get to see gibbons. It's just AMAZING so please do it when you have time. And money, it's quite expensive, heh.

Saga

 HÄJ. jag kom på att ni säkert saknat stina-photobooth-kombinationen.

 lånar mammas dator och katten och kör en uppspajsad version.

 mitt i allt kaos innehållande begravningsbyråer, psalmer, gamla foton och känslan av att mormor när som helst ska kliva in i rummet så måste man hålla koll på det som finns kvar. katten tex.

 köpte honom för en tjuga för tolv år sedan.

 han är megatjock och bortskämd, men rödhårig!

 och ibland får man gosa med honom, fastän han inte tycker om när man gosar för hjärtligt (han vill bara stryka sig kring bena egentligen). det är ett givande och ett tagande brukar jag säga till honom då och gräver in händerna i tjockismagen och näsan i nacken.

det kanske inte alltid är det bästa, eftersom jag är kattallergiker. men det skiter väl jag i.

translation:
photobooth is BACK YAO. no, just kidding. even though the days are not how they used to be around here, i think it's important to not loose oneself in grief. some of us are still here, for example my ginger-cat, who i bought for my gandparents twelve years ago (cost me three dollars).

30 januari
Naturfenomen.

Tror inte finns någonting som fascinerar mig mer. Vi kan bygga hur högt, långt och spektakulärt vi vill, vi kan skapa konst i all världens former, vi kan fånga ljus på papper och skapa illusioner av alla dess slag. Vi har möjlighet och kunskap att göra så många och så fantastiska saker - men vi kan liksom aldrig ens försöka mäta oss med moder jord.

Ibland får jag kortslutning i hjärnan. Jag får inte ihop det. Hur kan det HÄR vara jorden?! HUR är det möjligt att det här är samma planet som jag lever på? Vissa saker är för otroliga för att jag riktigt ska förstå.

Jag önskar jag kunna finna ord dugliga nog att förklara. Eller en kamera bra nog att visa. Men det går inte. Det magiska ovädret vars blixtar lyste upp bergen kring Mekongdeltat inatt (som om det vore en teaterscen på jag vet inte hur många hektar och blixtrarna strålkastare på jag vet inte hur många watt) får helt enkelt stanna i mitt minne. Jag är helt rädd att jag inte kan göra det rättvisa om jag skulle försöka mig på någon slags beskrivning av vad jag såg.

Ett oväder, kanske ni tänker, några blixtrar? Vad är det med det? Men ni måste tänka större än så, om ni kan, försök! För jag tror att jorden är kapabel till saker som är svåra att ens föreställa sig om man inte sett dem med egna ögon.

Men, a alltså. Naturen. Jag är imponerad.

idag klockan fjorton somnade min mormor in. efter en hel del smärtor (njursmärtor till och med, som kan vara en av de värsta tydligen), så fick det palliativa vårdteamet på Halmstad lasarett koll på morfindosen. hon hade alltså inte ont, utan suckade bara en sista gång och så var hon borta. mamma var där, jag och morfar kastade oss in i en taxi till sjukhuset när hon ringde. när vi kom dit höll de på att klä henne fint och pynta med ljus. så när vi gick in i sjukhussalen 2 på avdelningen låg hon där i sin ljusrosa kofta och en sjal med massor av katter på som jag köpt i Kina några månader sedan. jag är så himla glad att jag hann ge henne den. sjukhuspersonalen hade gjort jättefint med ljus, fintäcke med brodyr och två rosa gerberor i händerna. det låter ju fånigt att skriva, men det såg verkligen ut som att hon skulle kunna vakna vilken sekund som helst. det gjorde hon ju såklart inte.

den första februari är lilla julafton. eftersom jag inte var med på riktiga julafton i julas, så litade mormor på att jag skulle komma hem den första februari. och hon gav sig fanken på att hon skulle hålla ut tills jag kom hem. och mycket riktigt ilade jag hem, kom hem den 26 och min mormor blev så himla glad. jag fick träffa min fina lilla mormor innan hon försvann.

jag kommer sakna henne.

translation:
my grandmother passed away today at 2 pm. i'm going to miss her.

/Stina