STIGA

Så som sagt, pga olika omständigheter kan vi inte leverera våra berättelser i kronologisk ordning. Det förhindrar mig dock inte att lägga upp den här texten om min upplevelse i Mongoliet.

"19/9-2012

Klockan halv sju på morgonen anländer tåget till ulan bator. Vi plockas upp av en liten man i en stor buss som kör oss ut i vad man skulle kunna kalla ubs getto. Den lilla mannen ber oss kliva ur och sätta oss i en mindre buss ("baby car"). Sedan bär det av, vi är på väg till någonstans, vi vet inte var, ingenstanset...

Under fyra timmars bilfärd ser vi sju träd, sjuhundra vita gertält och sjukt mycket boskap. Resten är brungrön steppmark, så långt ögat når. "Vägarna" är under all kritik, men vår lilla chaufför manövrerar dem väl. Han kan sin steppmark. Det måste han, det finns inget annat sätt att hitta. Allt ser likadant ut.

Vi släpps av. Mitt ute i det mongoliska ingenstanset. Ett tiotal stora runda tält står utspridda framför oss. Gertält. Ett av dem blir vårt. Vi serveras mat och vid den första dumplingen förstår våra värdar mitt problem, trots att de inte talar engelska: att jag inte äter kött. Vid nästa mål får jag egen vegetarisk sås. Jag skulle kunna kyssa dem.

Det finns egentligen ingenting att göra här. Förutom den vinande vinden hörs inga ljud, det är kallt, nomaderna sitter inne i sina egna tält, eldar lite, men det är allt. Man kan gå en mil, två, tre, fem, tio mil åt vilket väderstreck man vill utan att landskapet ändras. Utan att horisonten, ytterligare tio mil framför en, blir mindre synlig eller påtaglig. det finns inte så mycket mer att göra här, men det gör ingenting. Vi går. Vi läser lite. Vi är.

Vi ser en perfekt apelsin till sol gå ner. Utan tvekan den vackraste solnedgång jag sett. Ett par timmar senare är det mörkt. Och då menar jag det tjockaste, svartaste, mest ogenträngliga mörker. Som äter upp allt i sin väg och lämnar oss i blindo. Men så tittar jag upp och där glittrar det. Det verkligen skiner. Du har inte upplevt en stjärnklar natt innan du varit på mongoliska steppen. Det är prickigare än mitt ansikte.

Vi lägger oss till sängs under yllefällar i vårt kaminuppvärmda gertält. Klockan är ställd på 05.00. Vi har bestämt oss att se den där apelsinen komma upp på andra sidan. Det kommer vara svinkallt och vi kommer kanske att ändra oss. Men kanske att vi kommer upp, kanske vi ska spela circle of life på min iphone. Kanske att vi beundras, förundras och bara finns. För en gångs skull. Allt som vi funnits för hittills ska vara tusen mil bort och nu ska vi BARA finnas. Som sol och stepp och strå. Det räcker."