STIGA

17 mars 2013

Flight SK0778
ATH till CPH
Seat 14F
Fönsterplats
15.28
tyskt luftrum
nedanför: vita fält (snö?)

Det är nu tiden har kommit. Vi är på väg någonstans som vi känner till. Dit där det som vi kallar "hem" finns. Äventyret står på den yttersta randen och tittar ner i avgrundsdjupet som brukar kallas för "verkligheten". Det är dimmigt nedanför, oklart hur långt man måste falla för att nå marken. Eller vattenytan, eller MaryPoppins-molnen. Oklart, minst sagt.

I vilket fall vill äventyret kasta sig ut för det där stupet utan publik. Färdas genom dimman, det oklara, och landa någonstans. Landa (krasch?plask?ljudlöst?) och försiktigt känna sig för. Var har jag hamnat? Finns jag fortfarande? Har jag landat rätt? Ta sitt i sin takt och sedan försiktigt smälta in i verkligheten igen, inkognito.

Det är så vi tänker att vi gör det - kommer hem. Det känns bättre så. Känns lättare att hantera om man kan tänka ända in i det sista att det är en resa/transport som vilken annan av alla de vi gjort under de senaste sex månaderna, två veckorna och fyra dagarna.

(Flyg: 18
Tåg: 17
Buss: 36
Båt: 15
Lastbilsflak: 2)

Den gemensamt 17e flygresan är vi inne på nu visst. Sen är det en kvar. En.

Under nästan sju månader har det rått något slags undantagstillstånd i våra liv. Att leva flyktigt, resa runt, spendera dagarna på olika platser, känna att hela världen är ens spelplan. Ändock: ett undantagstillstånd är ju blott ett undantag av en regel och ämnat att någon gång ta slut. Nära slutet (stupet?) nu.

Vi har värmt upp med verkligheten genom att läsa debattartiklar om mänsklighetens och solidaritetens förfall och det slår hårda slag mot vår drömtillvaro, tillfälligt kantad med guld. Den som blivit vår verklighet - undantagsvis.

Visst har vi stött på obehagliga slag i ansiktet genom hela vår resa. Fattigdom, obalanserade kvinnobilder som hela samhällen ser som självklara. Då har det varit en litenliten tröst att detta hört till ett, i vårt liv, undantagstillstånd och vi vet att vi har en regel att komma hem till. Vi har känt oss oerhört privilegierade över att bo i världens minst dåliga land.

Hej Sverige, snart ses vi igen och då tycker jag att vi ska försöka bli ännu lite mer mindre dåliga. Okej?

Translation:
17 March 2013
Flight SK0778
ATH to CPH
15.28
On our way home. Mixed feelings. To say the least. Reality about to strike. *KABAM*.
(Run Google Translate for a deep run analysis of today's society in a horrible language)