Dagen har till största delen spenderats på Halmstad lasarett vid sidan av min mormors säng. Eftersom det varit en lååång dag (landade på Köpenhamns flygplats i morse kl 6.45 efter elva timmars flygresa med från-och-till-halv-sovande) så tänkte jag ta igen lite. Ta igen både mig och även lite ful-kultur-tv i form av Stjärnorna på slottet. Robert Gustavsson pratar om döden. Jag halvligger/sitter i allrummets kantiga, omysiga plastsoffa och slötittar när det plötsligt rullas det in en man i en rullstol, stannar bredvid mig för att också kolla på kvalitetstv.
- Hej, säger han
- Hej hej, svarar jag.
- Vet du, att i onsdags var jag på jobbet. Alldeles som vanligt.
- Jasså?
- Och så idag sitter jag här, såhär... (syftar på alla slangar som går hullerombuller i ett organiserat kaos på sin hals)
- Ja, jo...
- Jag fick nämligen reda på idag att jag har leukemi.
- Oj! (= ungefär allt man kan få fram när man precis fått sig en oväntad men rejäl käftsmäll av något som brukar kallas för Verkligheten)
- Så det känns lite konstigt att sitta här och titta på när folk pratar om döden, när det är så nära en själv. Jag tror inte riktigt att beskedet sjunkit in ännu.
Och sedan kommer en sjuksköterska och hämtar honom igen. Och det mest vettiga min nyligen halvt misshandlade käft kan få fram är:
- Lycka till! (följt av ett snett, ledset, skamset, ursäktande försök till leende)
Lördagkväll med en dos reality check alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar