Nä men alltså. Vi fick det ju till en början att låta som att Burma är ASJOBBIGT och att vi nästan ångrade att vi åkte hit. Det blir ju lätt så när man ställt in sig på att något ska vara på ett speciellt sätt, och så visar det sig att så är inte alls fallet. Och så blir man sur och besviken. En sak jag har lärt mig efter tre månader på resande fot är att man inte kan vänta sig eller räkna med nånting. Det behöver inte vara negativt!! Men att måla upp en bild i huvudet av en plats med en historia så olik vår egen - inte helt smart. Vad trodde jag liksom. Vad vet jag om världen, egentligen?
Min vackra bästavän och jag är rörande överens om att alla skulle må bra av att ta en vända till ett land liksom Burma. Burma är sydostasiens fattigaste land, och det syns ju. Men, jag vet att jag sa något till någon om misär och jag vill nog ta tillbaka det nu. I Kambodja, där är det misär! Där ser folk ledsna ut, där faller barn fortfarande offer för landminor, där är utrensningen av phnom penh relativt färsk i folks minnen. Vilket märks på människorna och det de utstrålar. Eller det gjorde åtminstone det för fem år sedan.
Här är folk glada. Visst, de har trasiga kläder. Visst, deras infrastruktur är inte jämförbar med våran. Visst, de flesta är jordbrukare. Visst, alla barn kanske inte får utbildning utan måste jobba på pappas restaurang. Men de är glada ändå! De vinkar glatt, ropar HELLOO! Minglabaaa!, erbjuder mig sittplats på bussen, ger oss present när vi köper chips (mystiskt vakuumförpackat snacks som vi aldrig vågade smaka men ändå!), kommer fram om häller socker i våra avokados som vi skedar ur på trottoaren (faktiskt gott) och så väldigt mycket vidare... De ler och ler och ler! Och ja, de klappar myycket på mig och my "beautiful white skin!!!".
Så ja, alla vi pratat med innan vi kom hit får rätt. Burmeserna är ett vackert, vackert folk. Inte bara inuti, utan till utseendet också, faktiskt! Varje ansikte är ett konstverk. Varje personlighet där bakom är så ofattbart vänlig och generös. Det tycker jag är beundransvärt. Att man kan ha så lite och vara beredd att ge så mycket.
Och angående det där som hände i början på vår vistelse i det här landet, när vi blev scammade på 300 dollar (dvs ca 2100kr). Vi var upprörda då, men idag känner jag att att det är en förmögenhetsskatt jag är villig att betala. Ja, det är mycket pengar, men tänk då att det är ännu mer här. Mer för den burmes som fick de där pengarna än vad det någonsin kommer vara för mig. Ta från de rika ge till de fattiga. Det är ju vad det var, sak samma om jag är student eller inte. De kommer aldrig få chansen att resa så här som jag gör nu.
Om några år ser Burma annorlunda ut. Kanske en demokrati? Vem vet. Exploateringen är hur som helst på ingång. Så åk hit innan dess, om ni har lust och möjlighet. Det är lite dyrt än så länge men värt det. Det är inte helt turistanpassat men det är charmen. Vi har kunnat vara mer besökare än turister här och det har varit en fantastisk, fantastisk upplevelse.
/Saga
Translation: After spending two weeks in the poorest country in south east asia our first thoughts about it are proved to be wrong. The Burmese people are the most open hearted and generous people I've meet, they have so little but they give so much. In the end this is what I will remember. Not being scammed, loosing 300USD. It's more money to them than to me anyway. They can have it. They're never going to get the same opportunity to travel the world the way we do right now.
Kära barn. Du måste smörja in dig!
SvaraRadera