Resans första magsjuka. Klart det skulle vara i Indien. och klart det skulle vara när man nästan kunde ropa hej och vara över bäcken. Heja heja.
Bara jag som är drabbad även om jag och Saga ätit precis samma grejer. Bra dock att bara en behöver ta smällen. Tillräckligt jobbigt är det ju att vi dessutom bor i sovsal med tre tjusiga amerikaner. Häh. Jarå. 

Uppdatering: Saga har nu bytt av mig och de tjusiga tjejerna i sovsalen är från Kanada. När man tror de är från USA så är de alltid från Kanada.

 Translation: Not feeling well in Agra. Lucky we have one more day to see Taj Mahal!

Ena dagen sitter vi på en pub i Mumbai och alla röker inomhus och vi oroar oss för att alla kläder kommer lukta rök (det är ju så dyrt att tvätta här).

Andra dagen står vi på en ghat i Varanasi vid Ganges och rök tränger åter in i våra kläder. Fast den här gången är det rök från en eld där ett lik kremeras.

Det är tvära kast i Indien.

Translation:
One day: sitting in a bar in Mumbai where everyone smokes inside. Worrying about our clothes smelling tomorrow. (Laundry is so expensive here)

Another day: standing on the riverbank of Ganges in Varanasi. Smoke is again covering our clothes. But this time it is the smoke from a dead man being cremated.

The unpredictability of India.

I had THE best birthday yesterday!

Sure, it was kinda weird celebrating your birthday in Varanasi, with people getting cremated and babas (shiva worshipers) running around everywhere. Some of them totally naked...

But it turned out pretty great anyway. Since we're in India we figured we should celebrate with Indian people. We met these two eleven year old girls the other day, and one of them, Lata, invited us to her house. So we threw a birthday party there. But not only for me. The other girl, Punam, told us she didn't know when her birthday was, no one remembers when she was born... I felt terrible, so I told her we could share my birthday!!

So we bought balloons, candy, pastries, party hats and TWO cakes - one with my name on it, and one with Punam's name. (and for all that we paid like six dollars/knappt femtio spänn hallå...) And then we had a party on the roof of Latas house with their families, which was awesome, really! I couldn't have asked for a better way to start off my life as a 21 year old. Tjohej!

Saga

Saga Carlsson.

Vad finns att säga som inte redan blivit sagt?
Troligtvis inte jättemycket, men vet du? Bara det säger ju en del!

I ett halvår har vi varit ute på vift tillsammans. Vi har uppgraderat vårt förhållande och kan numer även titulera oss: resekompisar, sambos och dykar-buddies. Det senaste halvåret har det knappt gått en stund utan att vi haft varandra i den omedelbara närheten. Allt som jag har sett har du sett och det som du sett har jag sett. Vi har inte så ofta långa historier att berätta för varandra, ibland har vi ingenting att säga.
Då är vi tysta.
Och det är främst då jag märker hur nära vi är. För även i tystnaden vet jag var jag har dig och jag känner mig alltid bekväm med dig.

Jag skulle kunna be dig att idag peka ut exakt vad som helst som du vill ha - oavsett pris. Men det blir ju inte riktigt samma sak när man har delad ekonomi... Så, jag hoppas det räcker med att vara i Varanasi med mig (det är ju trots allt inte ens dig födelsedag, hehe).

Jo, och allt som blev sagt i filmen jag gav dig förra året stämmer fortfarande in på den Saga jag känner idag. Om något har det bara blivit bättre - Minisaga växer och växer.

Vad mer finns att säga som inte redan blivit sagt?
Jag vet inte, men man kan ju alltid upprepa:
Jag älskar dig
Och
Grattis på ofödelsedagen.

Vi fick en reaktion på inlägget om Dharavi (kul när ni kommenterar, mer sånt!)

"Är det inte lite sjukt att åka på guidad visning i slummen? Jag upplevde ungefär det som ni beskriver när jag var i soweto. Men vem är det egentligen som tar pengarna för de där vykorten?"

Häj! Absolut. Det känns helt skevt! Vi diskuterade problematiken ganska mycket innan vi bestämde oss för att åka till slummen huruvida det verkligen är moraliskt försvarbart. Dessa områden är ju inte direkt ämnat för allmän beskådan, folk bor och jobbar där. Skulle vi få för oss att åka till Tenhult (Ping Soran Ismails vinterprat som för övrigt är fantastiskt, LYSSNA) och intresserat stå och beskåda andra människor med kamera i hand och fascinerande miner? Kanske? Men är det inte lite så att man åker till slummen för att de är fattigare än oss, för att deras levnadsstandard är så olik vår egen? Vad är egentligen syftet med att åka dit? Å andra sidan: att välja att inte se slummen, skulle inte det vara att blunda för de eventuella obehag som besöket skulle kunna framkalla? Är det inte bättre att engagera sig? Och kanske viktigaste frågan: vad mår människors som bor i slummen bäst av?

Vårt val att gå på en guidad tur stödjer sig på att Reality Tours and Travel var en väletablerad organisation i Dharavi. Alla som jobbar som guider bor själva i området. Organisationen är kopplat till en NGO (ideell organisation) som heter Reality Gives och de har uppfört ett community center (som vi fick besöka) i Dharavi. Där håller de gratis kurser i bland annat engelska, datorkunskap och "soft skills" (=hur man tex ska bete sig på en arbetsintervju) för de som bor i området.

Angående souvenirerna fick vi förklarat att organisationen betalar människor för att producera varorna. Efter försäljning får de dessutom mer pengar för att varan sålts. Högst okontrollerade uppgifter, men vi såg ingen anledning till misstro.

I våra magar kändes det alltså bättre att kunna stödja detta projekt än att utan organisation bara "inkräkta" i andra människors hem. Att bara åka dit på egen hand och dela ut några rupees här och där till de barn som ser ledsnast ut såg vi inte riktigt som ett alternativ om vi nu vill visa någon slags uppskattning för att vi får hälsa på i deras värld. Självklart finns det säkert fallgropar och dåliga sidor även i ett upplägg med organiserade guidningar, men magkänslan (och lonely planets rekommendationer) fick bestämma hur det blev den här gången.

Med det sagt så fanns det, som vi försökte få fram i förra inlägget, en del frågetecken kvar efter att vi hade lämnat slummen. Eftersom vi bara fick se en sida, den väldigt fint uppstyrda sidan, så kan vi nog inte uttala oss så mycket om slummen, egentligen.

Imorse gick vi runt hörnan till Simon and George's. Vi skulle nämligen hämta ut ett paket.

Ett PAKET! Iiih, spännande!

Öppna, öppna, öppna!

Vad kan det vara i???

Ååh! En tröja! Vad fin! Från HM och allt, sicken fin present

Men ser det inte lite ut som den tröjan vi lämnade in på tvätt för ett tag sedan på Simon and George's?

Translation:
This morning we picked out a package at Simon and George's. A present! UNWRAP!!! Iiih! A shirt! Wow, that's sooo nice! Wait, doesn't it look a little bit like the shirt we left there got laundry the other day?!

/laundry in Mumbai.

Från slumdog millionaire to one million slumgods.

Dagen har spenderats på guidad tur i Mumbais slum. Mycket intresseväckande. Slog definitivt även hål på ett par fördomar om hur en slum är. För er som är intresserade:

Dharavi är världens största slum - om man ser till befolkningsmängd (den till ytan största ligger i Pakistan). En miljon människor bor i Dharavi. Befolkningstätheten är straxt över en halv miljon människor per kvadratkilometer. Och då syns inte ens de som jobbar i fabrikerna. Fabriker som återvinner. Plast, aluminium och färgplåtburkar, bland annat. De flesta som jobbar i Dharavi kommer från andra delar av Indien och livnär sig vanligtvis på jordbruk, men halva delen av året då klimatet inte lämpar sig för jordbruk reser de till Mumbai och jobbar i giftiga fabriker. Då tjänar man mer än dubbelt så mycket (två och en halv dollar per dag istället för en dollar). I utbyte lever man sällan längre än 50-60 år.

Men Dharavi består inte bara av fabriker. Den andra delen är bostadsdelen, där utförs inga giftiga arbeten. Istället: broderier, krukmakeri, läderjackor och matproduktion. Många som bor i Dharavi jobbar inte i fabrikerna, de jobbar utanför slummen. Som läkare, lärare, ingenjörer etc - alltså helt vanliga jobb. Och vissa är faktiskt rika. I Dharavi finns allt - sjukhus, skolor, super markets. Men nu är ju detta en "five-star-slum" som vår guide på Reality Travel and Tours så fint uttryckte det.

Vår guide berättade att man varit mycket arg på hur slummen framställdes i Oscarsbelönade filmen Slumdog millionaire. Man tycker att människorna framställs som lata och improduktiva och att detta är himla orättvist. Istället kallar man sig för slumgods. Slum-gudar.

Lika mycket som vi uppskattade rundturen idag så lämnar den oss lite undrande - fick vi kanske en lite väl romantiserande bild av slummen? Vi lämnade Dharavi med ett leende på läpparna och en tanke om att de har det så himla mysigt. Hur kan detta vara en rättvis bild? Visst måste det finnas baksidor? Är rundturen en propagandaapparat som främjar endast de positiva sidorna och gör så att vi kan somna gott inatt? Får detta oss att tro att det inte är ett problem att livslängden inte är mer än 50-60 år för att "det är de själva som inte vill ha skyddsutrustning"? Betyder allt detta att ingenting behöver förändras? Att vi inte ska jobba för säkrare arbetsförhållanden och högre levnadsstandard i slummen?

Betyder det att vi kan köpa några vykort, ritade av slumbarn, och känna oss nöjda för att vi har kunnat "ge tillbaka"? Och sen med gott samvete gå till Starbucks i Taj Mahal Palace-hotellet och köpa en cappuccino. Det är vi ju värda.

Translation:
We visited the Dheravi slum. Population wise the biggest slum in Asia. One million people live in an area half the size of Central Park in NYC. And in those numbers, the people working in the toxic factories are not even included. Dharavi is a five-star slum, as our guide from Reality Tours and Travel so nicely put it, meaning that you can find everything you need without going outside the community. School, hospital (actually three of them plus thousands of small clinics) and even proper super markets.

Roughly you can say that Dharavi is divided into two separate parts - the industrial part with toxic factories and the residential part. Most of the people working in the factories come from other parts of India and are usually farmers. When it is off season for agriculture, they go to Dharavi to earn money. In the factories they earn more than double compared to farming ($2,5 per day instead of $1). The salaries are higher, but instead their maximum length of life is 50-60 years because of the working conditions. They don't wear safety equipment and are constantly in a very toxic environment (because of the high rents, they even sleep in the factories). Our guide told us that the factory owners DO provide safety equipment, but the workers do not want it because it would slow down the work.

As much as we liked the guided tour, it left us wondering: did we really get a fair picture of life in the slum? Or did we only see the best parts? Was it a glorification that allowed us to sleep well the following night? Thinking that their lives are fulfilled in every aspect? That aiming to improve working conditions and life standards in the slum is an excess? Just because "they themselves choose not to wear safety equipment", does it mean that they really have a choice?

We buy some merchandize in the NGO shop in Dharavi and feel glad that we could "contribute". We take the local train back to Colaba, the tourist center and sit down to have a cappuccino in Starbucks Taj Mahal Palace. Because we're worth it.

We're still waiting for the big India CHOCK everyone told us we would get here. We don't understand. What's so chocking about this country, that can't be compared with other chocking stuff in every other country that's not sweet, homey and European? (except that they make SUCH a big difference between men and women, pretty chocking, expected yes, acceptable in stigas head no)

Actually we've found India quite charming so far. It's true. To be perfectly honest: China is worse. (No offense china we still love you. Sometimes)

Varje dag lär man sig något nytt.

Idag lär vi oss att Grönland är lika stort som Afrika!

Translation:
Today's lesson: Greenland and Africa are the same size!

Veckans Fried rice with vegetables ( "veckans"= "of the week". this could actually be the last one! you have more choices as a vegetarian in India. In Southeast Asia, sometimes fried rice w vegetable is the only thing on the menu without sea food or chicken... It's true.)

Place: Some boring restaurant in Vientiane, Laos.

Price: ca 20000 kip = 20 kronor = 3 $

Number of different vegetables: Four. I found carrot, cabbage, spring beans and sliced cucumber on the side.

Presentation: 4/5. The heap of rice may not be the most gorgeous thing I've laid my eye on, but the additional soup, chili sauce and fresh water lift this from a simple dish to a whole meal. Would make a decent lunch update on Instagram.

Taste: 5/5. The rice was fried but not dry, the number of different vegetables was satisfying and the egg was perfectly mixed in to make the whole ensemble creamy and delicious. The soup, not so good, but I didn't expect to get a soup so no complaints.

Let me introduce you to the new and slightly improved me. Stina was like a terrified, but very professional, barber and now, I'm 50 percent less ginger. ...no?

Saga

Namaste!

Efter en vecka på Indiens paradisöar Andamanerna har vi nu nått fastlandet och är här för att stanna. Nåväl, en stund i alla fall. Tre veckor, lite drygt. Det är I N G E N T I N G. Vi förstår inte hur vi ska hinna med allt. Det får bli några smakprov här och där, helt enkelt. Imorgon ska vi ta oss till en world heritage-stad (by? ort?) som heter Hampi. Och seeeen följer (förhoppningsvis) Mumbai, Varanasi och Agra innan vi flyger vidare från Delhi. Om vi har tur kanskekanskekanske hinner vi trycka in typ Jaipur någonstans däremellan, men vi får se vad som hinns med.

Det var det. Ville mest bara säga hej, vi mår bra. Och så.

Puss, Stiga

Translation: after a week at the beautiful Andamans we've finally reached mainland India. The real thing. We only have three more weeks in this country, which is like no time at ALL... Tomorrow we're going to Hampi in the midwest. After that we hope that we have enough time to see Mumbai, varanasi, Agra and maybe even Jaipur before we have to catch our flight from Delhi. We'll see what happens.

We just wanted to say hi and let you know that we are fine.

Love, Stiga