By the way, i wrote this in Lao before meeting my dear Stina again. Wifi hasn't been very good lately so I haven't had the possibility to post anything up until now. That is why i now give you my thoughts from January 30. Enjoy. (Scroll down for English version)


Fram till 26 januari hade jag träffat Stina VARJE dag, alltså varenda eviga lilla dag sedan den 27e augusti förra året. Vi har i princip tillbringat varenda liten sekund med varandra. Nå väl, det går ju inte, men det är så det känns. Vi har delat sängar, kläder, tandborstar, ölflaskor, bussäten, solkräm, flipflops, nya vänner... Allt. Vi har skrattat åt varandra, fräst åt varandra, gråtit hos varandra, hjälpt varandra, hånat varandra, peppat varandra, lugnat varandra... Men av någon underlig anledning har vi fortfarande inte, efter fem långa månader, tröttnat på varandras sällskap. Vi har inte ens bråkat en enda gång! Jag vet, visst är det knäppt? Vi har lågt-blodsocker-fräst åt varandra, men det är ett mindre problem, bara att sätta sig ner vid närmsta plastbord och trycka i varandra lite fried rice w vegetables så ere bra sen.

Vi är ännu mer synkade nu, om det ens är möjligt, vi började liksom avsluta varandras meningar för två år sedan. Det är så jävla märkligt att vi kan gå bredvid veranda och bara TÄNKA samma sak. Att Stina kan påbörja en mening med två ord och jag vet redan EXAKT vad hon ska säga. Att jag bara behöver säga "har du sett min..." Och hon vet direkt vad jag letar efter och var saken ifråga är någonstans. Att vi kan gå förbi en butik , säga "snygg tröja", och den andra vet precis vilken tröja bland alla kläder som menas, även om hon själv inte tycker att den är snygg. Och att sånnahär saker inträffar v a r j e dag.

Att helt plötsligt resa runt på egen hand har varit väldigt roligt och spännande, jag har inte vantrivts en sekund. Inte känt mig ensam en endaste gång (snarare tvärtom). Och jag kan på ett sätt uppskatta att jag blev själv för det är liksom lite extra lärorikt och framförallt nyttigt för mig och mitt eh, psyke, att resa solo.

Så ja, visst, resa själv, will do nån gång igen i livet, absolut. Det är nice. MEN... Fy fan vad jag saknar min bästa vän och bättre hälft!

Saga


Translation: So I've been traveling by my self for two weeks now. It has been good, great even. I've learned a lot about my self. It's a cliche I know but it's true. I'm not a "cool" person - I worry. A lot. And that's something that disappears when I'm with Stina. She doesn't really have do anything, it's just her presence that forces me to get my self together. And now, with her on the other side of the world, I've been forced to get my self together on my own. Which has been good for me! And no, it hasn't been lonely for a second.

So traveling by my self, sure, I'll do that again. But right now, I just want to see my best friend again. I'm used to finish her sentences, to look at her and know exactly what she's thinking. I miss that. I've met her every single day for five months but I miss her. I miss her so freakin much.

Laos. Laos, Laos, Laos... Om förutsättningarna för min vistelse här hade sett lite annorlunda ut hade vi kanske nått perfektion. Laos har så mycket, så många sidor jag uppskattar.

Det är ju meningslöst att säga "om". Om Stina inte åkt hem, om vi hade kommit till rätt plats med en gång, om mitt visum inte hade krånglat, om jag hade haft mer tid. Om, om, om. Vad hade Laos blivit då?

Men jag önskar verkligen att jag hade haft mer tid här. Att jag hade sluppit stressa omkring så mycket. Att jag inte hade haft alla de där sakerna att oroa mig för precis hela tiden.

Ändå är jag benägen att säga att Laos är landet vi besökt i Sydostasien som jag uppskattat mest. Vet inte solklart varför, kanske bara en känsla. Men jo, jag tycker mycket om Laos. Det var också mycket jag inte hann med här, vilket på något sätt kräver att jag återvänder en dag.

Om några timmar flyger jag härifrån. Då sätter jag punkt för min sydostasienresa. En resa jag trodde skulle föra med sig massa fulla svennebananer men visade sig bli något helt annat (faktiskt undrar jag var alla svenskar som sägs göra den här resan har hållit hus? hallå? Har mött typ fem. De kanske i och för sig inte kommer längre än koh phanghan, heh). Nu är det dags att ta sig an något nytt. Indien. Äntligen möts vi.

Hejdå south East asia! See you next time.

I'M SO HAPPY I COULD CRY!

Finally, FINALLY, I've got my visa for India. Oh lord, how this visa has made my Lao trip chaotic. But now IT'S OVER.

Also: yesterday i was sitting on a bus from Huay Xai to Vientiane (fyi a twenty hour bus ride on local bus, but the bus was so old and crappy it took us twenty SEVEN hours to reach the capital. It is lovely to travel, indeed...) and I got a text from Stina in the middle of the night. She had great news: my connecting flight from Colombo to Chennai had been cancelled. Which meant I was going to miss our domestic flight from chennai to port Blair.... Yaaay. Exactly what I wanted to hear!

Fortunately, that was an easy problem to fix and now I have new flight tickets AND a visa. And yeah I don't know what to do really, I'm just so relieved. It has been almost two weeks of worrying. Now I can breathe normally again.

Ah. I might just take a nap. I think I deserve it.

I Bokeoreservatet nordvästra Laos finns ett projekt som går ut på att bevara regnskogen och de hotade gibbonaporna som bor där. Projektet kallas the Gibbon experience och finansieras av turister som betalar en rätt stor summa cash för att tas ut i djungeln av förre detta gibbonjägare som nu arbetar som gibbonguider. Väl ute i djungeln väntar en del trekking, men i huvudsak färdas man med "ziplines", dvs linbanor man fäster sig och sin sele på med karbinhylsor. Och så flyger man, som högst 100 meter över marken, som längst 400 meter, mellan plattformar uppe i träden. Det är den mest fantastiska känslan och det mest otroliga utsikten och bara helt ofattbart och lite sjukt att man är så högt upp. I djungeln dessutom. Det ska ju egentligen inte vara möjligt för en människa att vara där, bland trädtopparna. Där finns apor och fåglar - inte människor.

På sju ställen i djungeln har man byggt stora trädkojor (åtta från början men en har brunnit ner). Utrustade med rinnande vatten, solcellslampor och flera våningar. Utplacerade på de vackraste platserna med den bästa utsikten (superlativen börjar sina nu, känner jag). Här bor man under sin experience.

Eftersom man bor mitt i regnskogen får man också ta del av djungeln när den är som mest aktiv. Se färgglada tropiska fåglar, höra apflockar bråka med varandra och, om man har riktig tur, titta på gibbonapor som leker i gryningen. Förutom detta fick även den grupp som jag var med ta del av ett äkta regnskogsskyfall som började klockan fem på eftermiddagen och slutade nästa morgon. Komplett med åska och blixtrar och allt. Ganska spännande att sitta trettio meter upp i ett träd och se himlen öppna sig.

Om det inte framgår av beskrivningen på själva upplägget så vill jag slutligen säga:
THE GIBBON EXPERIENCE ÄR SÅ JÄVLA GRYM!

Rekommenderas varmt.
Saga

Translation: I just want to recommend the Gibbon Experience in Houy Xai in Laos. It's an experience you'll never forget. You will do hiking in the djungle, zip lining 100 meters up in the air, you'll spend the nights in a big tree house and if you're lucky, you get to see gibbons. It's just AMAZING so please do it when you have time. And money, it's quite expensive, heh.

Saga

30 januari
Naturfenomen.

Tror inte finns någonting som fascinerar mig mer. Vi kan bygga hur högt, långt och spektakulärt vi vill, vi kan skapa konst i all världens former, vi kan fånga ljus på papper och skapa illusioner av alla dess slag. Vi har möjlighet och kunskap att göra så många och så fantastiska saker - men vi kan liksom aldrig ens försöka mäta oss med moder jord.

Ibland får jag kortslutning i hjärnan. Jag får inte ihop det. Hur kan det HÄR vara jorden?! HUR är det möjligt att det här är samma planet som jag lever på? Vissa saker är för otroliga för att jag riktigt ska förstå.

Jag önskar jag kunna finna ord dugliga nog att förklara. Eller en kamera bra nog att visa. Men det går inte. Det magiska ovädret vars blixtar lyste upp bergen kring Mekongdeltat inatt (som om det vore en teaterscen på jag vet inte hur många hektar och blixtrarna strålkastare på jag vet inte hur många watt) får helt enkelt stanna i mitt minne. Jag är helt rädd att jag inte kan göra det rättvisa om jag skulle försöka mig på någon slags beskrivning av vad jag såg.

Ett oväder, kanske ni tänker, några blixtrar? Vad är det med det? Men ni måste tänka större än så, om ni kan, försök! För jag tror att jorden är kapabel till saker som är svåra att ens föreställa sig om man inte sett dem med egna ögon.

Men, a alltså. Naturen. Jag är imponerad.

Laos har ju varit lite jiddrigt för mig hittills. Förutom en jättekonstig start på helt fel ställe och att Stina åkte hem så har det blivit en jäkla massa åkande fram och tillbaka (tackar indiska ambassaden i vientiane för det, tack tack). Jag kom på att jag har sovit på ett nytt ställe varje natt sen Stina åkte!

Tor: Natten spenderades på en buss från Pakse till Vientiane.
Fre: Sov på hostel i Vientiane.
Lör: Hostel i Vang Vieng.
Sön: Tillbaks i Vientiane, fast på nytt hostel.
Mån: Buss mellan Vientiane och Luang Prabang.
Tis: Tillbringade natten på ett extremt CHILL hostel i Luang Prabang där rummen hade skynken istället för dörrar och fem personer spelade beer pong under glada utrop till klockan fyra på morgonen - trots att resten av hostelet låg och sov.
Ons: Åkte "slow boat" till Pak Beng där jag delade rum med min återfunna vän Jacob (jag bara springer in i en massa folk jag träffade på Don Det hela tiden).
Tor: Efter ytterligare en slow boat tillbringar jag min sista natt innan två nätter i en trädkoja på hotel i Huay Xai.


Translation: I haven't really had time to settle down here in Laos, thanks to the Indian embassy... Grr. It just hit me that I've spent every night at a new place since Stina left.

Thur: On a bus from Pakse to Vientiane.
Fri: Hostel in Vientiane.
Sat: Hostel in Vang Vieng.
Sun: Back in Vientiane, new hostel this time.
Mon: Bus from Vientiane to Luang Prabang.
Thue: Hostel in Luang Prabang.
Wed: Hotel in Pak Bang (where you stop if you do the slow boat trip from Luang Prabang to Huay Xai)
Thu: Hotel in Huay Xai.

Hej från Laos! Jag är okej. Ni behöver absolut inte vara oroliga. Jag kan ta hand om mig. Till exempel kan jag ta det mycket kloka och vuxna beslutet att åka badring nerför en flod i regnet, bakfull med hög feber, och sedan åka lokaltransport på ett öppet flak i fyra timmar. Det var jag, fyra locals och en massa påsar med ris. Tills det blev mörkt, alla klev av och det var jag och chauffören. Eh.

Jag är tillbaks i Vientiane, huvudstaden, och har lämnat in samtliga dokument för visum på indiska ambassaden. Är EXTREMT nervös fast det egentligen inte finns någon anledning till att min ansökan inte beviljas. Det har bara varit så himla omständigt med det där satans visumet. Fick besöka ambassaden sammanlagt fyra gånger innan jag hade fått allt i ordning. Förutom pass och ansökningspapper behövde jag: två passfoton, kopia av passet, kopia av laovisum, kopia av flygbiljett till OCH från Indien samt 58 US dollar. Och jag som SÅKLART bara hade kip fick snällt vända i dörren för tredje gången och bege mig till närmsta växelkontor. Aej, fy vilket jidder.

Hur som helst är det bara att hoppas på det bästa nu. Det ska ta en vecka att få det ordnat, under tiden ska jag åka norrut och göra "The Gibbon experience", som ska vara bland det coolaste man kan göra i Laos. Trekka i djungeln, bo i trevåningsträdkojor sexton meter upp i luften, balansera på hängbroar, åka sinnessjukt långa linbanor och, förhoppningsvis, få se gibbonapor! Är himla pepp alltså.

Vi hörs,
Saga

Translation: hi! I'm fine! Just so you know! You can stop worrying about me now, thank you! I'm in Vientiane now applying for an Indian visa. It's like super complicated to get one, you need a bunch of stuff: passport, application forms, passport copy, copy of your Lao visa, two passport photos, copies of your flight tickets in AND out of India plus 58 dollars. Gah. I had to visit the embassy FOUR times before I had all my shit in order.

Anyways, processing time is a week and while I wait I'm going up north to do the gibbon experience. SUPER excited!!!

I had to say good bye to my BEST friend today. She's going back to Sweden and I'm aaaaall byyyy myyyy self!! Buhu poor me....


(She'll be back soon, don't worry)

Det finns en ö i mekongdeltat i ett land kallat Laos. Denna ö heter Don Det. Här kan man gå på avslappnade BBQfester, sola på stranden bredvid lata bufflar, hyra en kajak och paddla sig trött och se lekande delfiner och enorma vattenfall. Man kan hoppa från restaurangterasser många meter upp i luften ner i floden och flyta bort med strömmen i stora badringar. Om man vill kan man avsluta varje kväll vid lägerelden på stranden med en Beer lao i näven.

Så det har vi gjort de senaste dagarna.

Translation: we're at this island in Laos called don det. There's so much to do here, swimming, tubing, kayaking , spotting dolphins and visiting huge waterfalls. We love it here!

Laos so far

Vi skulle till Laos. Vi hade köpt en bussresa från Hoi An i Vietnam till en stad i grannlandet som heter Pakse. Bussen ska avgå 6.00, så 5.30 är vi uppe och redo för pick up.

Bussen avgår föga förvånande ca två timmar sent. Tio timmar senare väcks vi av bussvärden. "Pakse, Pakse!", säger han. Jahapp då kliver vi av då. Bussen kör iväg. Klockan har passerat åtta och det är kolsvart. Vi försöker hitta ett riktmärke så vi kan lista ut var på kartan vi är någonstans. Visar sig vara lättare sagt än gjort. Ingen tycks prata engelska. Var är vi någonstans? Var hittar vi ett hotell? Varför är kartan så konstig?

Efter att ha involverat en sisådär sju polismän/uniformerade väktare som fattar absolut ingenting och till slut väljer att köra oss till en bankomat istället för någonstans att spendera natten slår det mig att vi kanske inte alls är i Pakse. Vi kanske blev droppade precis utanför. Men vi körde ju precis förbi en skylt som det stod Pakse på så om vi svänger in här till höger så borde vi vara på rätt väg.

Efter en stund passerar vi en familj som sitter och dricker öl i sin lilla butik. Finns det någon som pratar engelska här? Vi ska till Pakse, vet ni om det finns något hotell i närheten?

En tjej i vår ålder ser oroväckande chockerad ut. Pakse!? En kille skakar på huvudet och tar fram mobilen. Slår in 2-0-0. Säger : "Pakse *pekar på siffrorna på skärmen* kilomett!!'"

Där ser man.

Samma kille skjutsar oss till var-vi-nu-är-någonstans enda hotell. Tackar vår lyckliga stjärna att det är på 2000talet vi lever - även här finns det wifi. Alltså kan vi strax konstatera att man har släppt av oss i en by (som vi faktiskt fortfarande inte vet namnet på) ett par mil öster om den thailändska gränsen och ca 23 mil norr om Pakse. Med andra ord, vi har inte ens kommit halvvägs till rätt destination. Vi har snarare åkt åt helt fel håll. Behöver jag tillägga att åtskilliga (läs: för många) dollar hade betalats för denna oönskade detour?

Visst blir man i detta läge ganska tvär, det är aldrig kul att bli lurad. Å andra sidan är det just i de problematiska situationerna som jag känner mig som mest levande. Det är nu äventyret är som påtagligast. Vi är i ett land vi aldrig har varit i förut, ingen talar engelska och vi har ingen aning om exakt var vi befinner oss. Eller hur vi ska ta oss härifrån. Dags för serious problemlösning. Skulle inget sådant här hända på sex månader skulle jag bli besviken. Det hör liksom till att hamna i knipa nån gång.

Måste naturligtvis avsluta med att säga att allt gick bra till slut och att vi i skrivande stund sitter på en buss i rätt riktning och att vi om några timmar, förhoppningsvis, anländer till rätt Pakse.




Translation: Okay so we bought this bus trip (quite an expensive one) from Hoi An in Vietnam to Pakse in Laos.

We'd been traveling all day when suddenly the guy working on the bus wakes us up yelling "Pakse! Pakse!". So we get off. The bus disappeares.
We try to find a place to spend the night, but it's pitch black, no one speaks English and the map is kind of weird...

After involving seven police men who didn't understand anything we find a family drinking beer outside their shop. Hello? Does anyone speak English? Where can we find a hotel? Is this really Pakse?

The look shocked. This guy shakes his head, picks up his phone and types: 2-0-0. He says: "Pakse *points at the numbers* kilomet!!!"

Well how about that.

So, it turnes out that the bus let us off at a village (we still don't know the name of it) east of the Thai border, 230 km north of Pakse. We paid them to take us somewhere and they didn't even bring us halfway.

Fortunately, we're able to look at this experience as a big adventure. It's kind of exciting being in the middle of nowhere in a country you've never visited before, not knowing how to get out of there. It's a challenge, to have to solve problems, and I believe it's a part of traveling. It's too bad it has to be so expensive though, being scammed...