Bussen avgår föga förvånande ca två timmar sent. Tio timmar senare väcks vi av bussvärden. "Pakse, Pakse!", säger han. Jahapp då kliver vi av då. Bussen kör iväg. Klockan har passerat åtta och det är kolsvart. Vi försöker hitta ett riktmärke så vi kan lista ut var på kartan vi är någonstans. Visar sig vara lättare sagt än gjort. Ingen tycks prata engelska. Var är vi någonstans? Var hittar vi ett hotell? Varför är kartan så konstig?
Efter att ha involverat en sisådär sju polismän/uniformerade väktare som fattar absolut ingenting och till slut väljer att köra oss till en bankomat istället för någonstans att spendera natten slår det mig att vi kanske inte alls är i Pakse. Vi kanske blev droppade precis utanför. Men vi körde ju precis förbi en skylt som det stod Pakse på så om vi svänger in här till höger så borde vi vara på rätt väg.
Efter en stund passerar vi en familj som sitter och dricker öl i sin lilla butik. Finns det någon som pratar engelska här? Vi ska till Pakse, vet ni om det finns något hotell i närheten?
En tjej i vår ålder ser oroväckande chockerad ut. Pakse!? En kille skakar på huvudet och tar fram mobilen. Slår in 2-0-0. Säger : "Pakse *pekar på siffrorna på skärmen* kilomett!!'"
Där ser man.
Samma kille skjutsar oss till var-vi-nu-är-någonstans enda hotell. Tackar vår lyckliga stjärna att det är på 2000talet vi lever - även här finns det wifi. Alltså kan vi strax konstatera att man har släppt av oss i en by (som vi faktiskt fortfarande inte vet namnet på) ett par mil öster om den thailändska gränsen och ca 23 mil norr om Pakse. Med andra ord, vi har inte ens kommit halvvägs till rätt destination. Vi har snarare åkt åt helt fel håll. Behöver jag tillägga att åtskilliga (läs: för många) dollar hade betalats för denna oönskade detour?
Visst blir man i detta läge ganska tvär, det är aldrig kul att bli lurad. Å andra sidan är det just i de problematiska situationerna som jag känner mig som mest levande. Det är nu äventyret är som påtagligast. Vi är i ett land vi aldrig har varit i förut, ingen talar engelska och vi har ingen aning om exakt var vi befinner oss. Eller hur vi ska ta oss härifrån. Dags för serious problemlösning. Skulle inget sådant här hända på sex månader skulle jag bli besviken. Det hör liksom till att hamna i knipa nån gång.
Måste naturligtvis avsluta med att säga att allt gick bra till slut och att vi i skrivande stund sitter på en buss i rätt riktning och att vi om några timmar, förhoppningsvis, anländer till rätt Pakse.
Translation: Okay so we bought this bus trip (quite an expensive one) from Hoi An in Vietnam to Pakse in Laos.
We'd been traveling all day when suddenly the guy working on the bus wakes us up yelling "Pakse! Pakse!". So we get off. The bus disappeares.
We try to find a place to spend the night, but it's pitch black, no one speaks English and the map is kind of weird...
After involving seven police men who didn't understand anything we find a family drinking beer outside their shop. Hello? Does anyone speak English? Where can we find a hotel? Is this really Pakse?
The look shocked. This guy shakes his head, picks up his phone and types: 2-0-0. He says: "Pakse *points at the numbers* kilomet!!!"
Well how about that.
So, it turnes out that the bus let us off at a village (we still don't know the name of it) east of the Thai border, 230 km north of Pakse. We paid them to take us somewhere and they didn't even bring us halfway.
Fortunately, we're able to look at this experience as a big adventure. It's kind of exciting being in the middle of nowhere in a country you've never visited before, not knowing how to get out of there. It's a challenge, to have to solve problems, and I believe it's a part of traveling. It's too bad it has to be so expensive though, being scammed...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar