Laos har ju varit lite jiddrigt för mig hittills. Förutom en jättekonstig start på helt fel ställe och att Stina åkte hem så har det blivit en jäkla massa åkande fram och tillbaka (tackar indiska ambassaden i vientiane för det, tack tack). Jag kom på att jag har sovit på ett nytt ställe varje natt sen Stina åkte!
Tor: Natten spenderades på en buss från Pakse till Vientiane.
Fre: Sov på hostel i Vientiane.
Lör: Hostel i Vang Vieng.
Sön: Tillbaks i Vientiane, fast på nytt hostel.
Mån: Buss mellan Vientiane och Luang Prabang.
Tis: Tillbringade natten på ett extremt CHILL hostel i Luang Prabang där rummen hade skynken istället för dörrar och fem personer spelade beer pong under glada utrop till klockan fyra på morgonen - trots att resten av hostelet låg och sov.
Ons: Åkte "slow boat" till Pak Beng där jag delade rum med min återfunna vän Jacob (jag bara springer in i en massa folk jag träffade på Don Det hela tiden).
Tor: Efter ytterligare en slow boat tillbringar jag min sista natt innan två nätter i en trädkoja på hotel i Huay Xai.
Translation: I haven't really had time to settle down here in Laos, thanks to the Indian embassy... Grr. It just hit me that I've spent every night at a new place since Stina left.
Thur: On a bus from Pakse to Vientiane.
Fri: Hostel in Vientiane.
Sat: Hostel in Vang Vieng.
Sun: Back in Vientiane, new hostel this time.
Mon: Bus from Vientiane to Luang Prabang.
Thue: Hostel in Luang Prabang.
Wed: Hotel in Pak Bang (where you stop if you do the slow boat trip from Luang Prabang to Huay Xai)
Thu: Hotel in Huay Xai.
torsdag 31 januari 2013
söndag 27 januari 2013
Hej från Laos! Jag är okej. Ni behöver absolut inte vara oroliga. Jag kan ta hand om mig. Till exempel kan jag ta det mycket kloka och vuxna beslutet att åka badring nerför en flod i regnet, bakfull med hög feber, och sedan åka lokaltransport på ett öppet flak i fyra timmar. Det var jag, fyra locals och en massa påsar med ris. Tills det blev mörkt, alla klev av och det var jag och chauffören. Eh.
Jag är tillbaks i Vientiane, huvudstaden, och har lämnat in samtliga dokument för visum på indiska ambassaden. Är EXTREMT nervös fast det egentligen inte finns någon anledning till att min ansökan inte beviljas. Det har bara varit så himla omständigt med det där satans visumet. Fick besöka ambassaden sammanlagt fyra gånger innan jag hade fått allt i ordning. Förutom pass och ansökningspapper behövde jag: två passfoton, kopia av passet, kopia av laovisum, kopia av flygbiljett till OCH från Indien samt 58 US dollar. Och jag som SÅKLART bara hade kip fick snällt vända i dörren för tredje gången och bege mig till närmsta växelkontor. Aej, fy vilket jidder.
Hur som helst är det bara att hoppas på det bästa nu. Det ska ta en vecka att få det ordnat, under tiden ska jag åka norrut och göra "The Gibbon experience", som ska vara bland det coolaste man kan göra i Laos. Trekka i djungeln, bo i trevåningsträdkojor sexton meter upp i luften, balansera på hängbroar, åka sinnessjukt långa linbanor och, förhoppningsvis, få se gibbonapor! Är himla pepp alltså.
Vi hörs,
Saga
Translation: hi! I'm fine! Just so you know! You can stop worrying about me now, thank you! I'm in Vientiane now applying for an Indian visa. It's like super complicated to get one, you need a bunch of stuff: passport, application forms, passport copy, copy of your Lao visa, two passport photos, copies of your flight tickets in AND out of India plus 58 dollars. Gah. I had to visit the embassy FOUR times before I had all my shit in order.
Anyways, processing time is a week and while I wait I'm going up north to do the gibbon experience. SUPER excited!!!
Jag är tillbaks i Vientiane, huvudstaden, och har lämnat in samtliga dokument för visum på indiska ambassaden. Är EXTREMT nervös fast det egentligen inte finns någon anledning till att min ansökan inte beviljas. Det har bara varit så himla omständigt med det där satans visumet. Fick besöka ambassaden sammanlagt fyra gånger innan jag hade fått allt i ordning. Förutom pass och ansökningspapper behövde jag: två passfoton, kopia av passet, kopia av laovisum, kopia av flygbiljett till OCH från Indien samt 58 US dollar. Och jag som SÅKLART bara hade kip fick snällt vända i dörren för tredje gången och bege mig till närmsta växelkontor. Aej, fy vilket jidder.
Hur som helst är det bara att hoppas på det bästa nu. Det ska ta en vecka att få det ordnat, under tiden ska jag åka norrut och göra "The Gibbon experience", som ska vara bland det coolaste man kan göra i Laos. Trekka i djungeln, bo i trevåningsträdkojor sexton meter upp i luften, balansera på hängbroar, åka sinnessjukt långa linbanor och, förhoppningsvis, få se gibbonapor! Är himla pepp alltså.
Vi hörs,
Saga
Translation: hi! I'm fine! Just so you know! You can stop worrying about me now, thank you! I'm in Vientiane now applying for an Indian visa. It's like super complicated to get one, you need a bunch of stuff: passport, application forms, passport copy, copy of your Lao visa, two passport photos, copies of your flight tickets in AND out of India plus 58 dollars. Gah. I had to visit the embassy FOUR times before I had all my shit in order.
Anyways, processing time is a week and while I wait I'm going up north to do the gibbon experience. SUPER excited!!!
lördag 26 januari 2013
Dagen har till största delen spenderats på Halmstad lasarett vid sidan av min mormors säng. Eftersom det varit en lååång dag (landade på Köpenhamns flygplats i morse kl 6.45 efter elva timmars flygresa med från-och-till-halv-sovande) så tänkte jag ta igen lite. Ta igen både mig och även lite ful-kultur-tv i form av Stjärnorna på slottet. Robert Gustavsson pratar om döden. Jag halvligger/sitter i allrummets kantiga, omysiga plastsoffa och slötittar när det plötsligt rullas det in en man i en rullstol, stannar bredvid mig för att också kolla på kvalitetstv.
- Hej, säger han
- Hej hej, svarar jag.
- Vet du, att i onsdags var jag på jobbet. Alldeles som vanligt.
- Jasså?
- Och så idag sitter jag här, såhär... (syftar på alla slangar som går hullerombuller i ett organiserat kaos på sin hals)
- Ja, jo...
- Jag fick nämligen reda på idag att jag har leukemi.
- Oj! (= ungefär allt man kan få fram när man precis fått sig en oväntad men rejäl käftsmäll av något som brukar kallas för Verkligheten)
- Så det känns lite konstigt att sitta här och titta på när folk pratar om döden, när det är så nära en själv. Jag tror inte riktigt att beskedet sjunkit in ännu.
Och sedan kommer en sjuksköterska och hämtar honom igen. Och det mest vettiga min nyligen halvt misshandlade käft kan få fram är:
- Lycka till! (följt av ett snett, ledset, skamset, ursäktande försök till leende)
Lördagkväll med en dos reality check alltså.
- Hej, säger han
- Hej hej, svarar jag.
- Vet du, att i onsdags var jag på jobbet. Alldeles som vanligt.
- Jasså?
- Och så idag sitter jag här, såhär... (syftar på alla slangar som går hullerombuller i ett organiserat kaos på sin hals)
- Ja, jo...
- Jag fick nämligen reda på idag att jag har leukemi.
- Oj! (= ungefär allt man kan få fram när man precis fått sig en oväntad men rejäl käftsmäll av något som brukar kallas för Verkligheten)
- Så det känns lite konstigt att sitta här och titta på när folk pratar om döden, när det är så nära en själv. Jag tror inte riktigt att beskedet sjunkit in ännu.
Och sedan kommer en sjuksköterska och hämtar honom igen. Och det mest vettiga min nyligen halvt misshandlade käft kan få fram är:
- Lycka till! (följt av ett snett, ledset, skamset, ursäktande försök till leende)
Lördagkväll med en dos reality check alltså.
fredag 25 januari 2013
Jo, jag är alltså på väg mot nordligare breddgrader. Dock av en väldigt tråkig anledning: min mormor mår väldigt väldigt dåligt och ligger på sjukhus. Det kom ganska plötsligt och bestämdes så sent som i torsdags att jag åker hem redan nu den 25. Sitter i detta nu på planet från Bangkok till Köpenhamn (som jag för övrigt var på vippen att missa bla pga brist på propra kläder, men det är en annan historia). Jag kommer alltså inte komma till Stockholm, då Köpenhamn ligger betydligt smidigare till när jag ska besöka min familj i söder.
I knappt två veckor stannar jag och sedan åker jag till Chennai (i Indien) och möter upp Saga. Detta betyder alltså att jag som sagt är temporärt lite ute ur bilden och att Saga får klara av resten av Laos själv (bl.a. Gibbon experience).
Jag återkommer.
Translation:
Yep, I am on my way up north. Not, as you might think, because I'm homesick, but because my grandmother is unfortunately really ill.
I'm right now on the flight from Bangkok to Copenhagen (closer to my family in the south than Stockholm). As Saga wrote, I will catch up with her again soon in Chennai (India). I'll be back before you know it.
I also have to add that I feel truly grateful for being able to go all this way to say hello (and goodbye). Thank you faith that I live in the 21th century.
I knappt två veckor stannar jag och sedan åker jag till Chennai (i Indien) och möter upp Saga. Detta betyder alltså att jag som sagt är temporärt lite ute ur bilden och att Saga får klara av resten av Laos själv (bl.a. Gibbon experience).
Jag återkommer.
Translation:
Yep, I am on my way up north. Not, as you might think, because I'm homesick, but because my grandmother is unfortunately really ill.
I'm right now on the flight from Bangkok to Copenhagen (closer to my family in the south than Stockholm). As Saga wrote, I will catch up with her again soon in Chennai (India). I'll be back before you know it.
I also have to add that I feel truly grateful for being able to go all this way to say hello (and goodbye). Thank you faith that I live in the 21th century.
onsdag 23 januari 2013
Det finns en ö i mekongdeltat i ett land kallat Laos. Denna ö heter Don Det. Här kan man gå på avslappnade BBQfester, sola på stranden bredvid lata bufflar, hyra en kajak och paddla sig trött och se lekande delfiner och enorma vattenfall. Man kan hoppa från restaurangterasser många meter upp i luften ner i floden och flyta bort med strömmen i stora badringar. Om man vill kan man avsluta varje kväll vid lägerelden på stranden med en Beer lao i näven.
Så det har vi gjort de senaste dagarna.
Translation: we're at this island in Laos called don det. There's so much to do here, swimming, tubing, kayaking , spotting dolphins and visiting huge waterfalls. We love it here!
Så det har vi gjort de senaste dagarna.
Translation: we're at this island in Laos called don det. There's so much to do here, swimming, tubing, kayaking , spotting dolphins and visiting huge waterfalls. We love it here!
tisdag 22 januari 2013
fredag 18 januari 2013
Vi skulle till Laos. Vi hade köpt en bussresa från Hoi An i Vietnam till en stad i grannlandet som heter Pakse. Bussen ska avgå 6.00, så 5.30 är vi uppe och redo för pick up.
Bussen avgår föga förvånande ca två timmar sent. Tio timmar senare väcks vi av bussvärden. "Pakse, Pakse!", säger han. Jahapp då kliver vi av då. Bussen kör iväg. Klockan har passerat åtta och det är kolsvart. Vi försöker hitta ett riktmärke så vi kan lista ut var på kartan vi är någonstans. Visar sig vara lättare sagt än gjort. Ingen tycks prata engelska. Var är vi någonstans? Var hittar vi ett hotell? Varför är kartan så konstig?
Efter att ha involverat en sisådär sju polismän/uniformerade väktare som fattar absolut ingenting och till slut väljer att köra oss till en bankomat istället för någonstans att spendera natten slår det mig att vi kanske inte alls är i Pakse. Vi kanske blev droppade precis utanför. Men vi körde ju precis förbi en skylt som det stod Pakse på så om vi svänger in här till höger så borde vi vara på rätt väg.
Efter en stund passerar vi en familj som sitter och dricker öl i sin lilla butik. Finns det någon som pratar engelska här? Vi ska till Pakse, vet ni om det finns något hotell i närheten?
En tjej i vår ålder ser oroväckande chockerad ut. Pakse!? En kille skakar på huvudet och tar fram mobilen. Slår in 2-0-0. Säger : "Pakse *pekar på siffrorna på skärmen* kilomett!!'"
Där ser man.
Samma kille skjutsar oss till var-vi-nu-är-någonstans enda hotell. Tackar vår lyckliga stjärna att det är på 2000talet vi lever - även här finns det wifi. Alltså kan vi strax konstatera att man har släppt av oss i en by (som vi faktiskt fortfarande inte vet namnet på) ett par mil öster om den thailändska gränsen och ca 23 mil norr om Pakse. Med andra ord, vi har inte ens kommit halvvägs till rätt destination. Vi har snarare åkt åt helt fel håll. Behöver jag tillägga att åtskilliga (läs: för många) dollar hade betalats för denna oönskade detour?
Visst blir man i detta läge ganska tvär, det är aldrig kul att bli lurad. Å andra sidan är det just i de problematiska situationerna som jag känner mig som mest levande. Det är nu äventyret är som påtagligast. Vi är i ett land vi aldrig har varit i förut, ingen talar engelska och vi har ingen aning om exakt var vi befinner oss. Eller hur vi ska ta oss härifrån. Dags för serious problemlösning. Skulle inget sådant här hända på sex månader skulle jag bli besviken. Det hör liksom till att hamna i knipa nån gång.
Måste naturligtvis avsluta med att säga att allt gick bra till slut och att vi i skrivande stund sitter på en buss i rätt riktning och att vi om några timmar, förhoppningsvis, anländer till rätt Pakse.
Translation: Okay so we bought this bus trip (quite an expensive one) from Hoi An in Vietnam to Pakse in Laos.
We'd been traveling all day when suddenly the guy working on the bus wakes us up yelling "Pakse! Pakse!". So we get off. The bus disappeares.
We try to find a place to spend the night, but it's pitch black, no one speaks English and the map is kind of weird...
After involving seven police men who didn't understand anything we find a family drinking beer outside their shop. Hello? Does anyone speak English? Where can we find a hotel? Is this really Pakse?
The look shocked. This guy shakes his head, picks up his phone and types: 2-0-0. He says: "Pakse *points at the numbers* kilomet!!!"
Well how about that.
So, it turnes out that the bus let us off at a village (we still don't know the name of it) east of the Thai border, 230 km north of Pakse. We paid them to take us somewhere and they didn't even bring us halfway.
Fortunately, we're able to look at this experience as a big adventure. It's kind of exciting being in the middle of nowhere in a country you've never visited before, not knowing how to get out of there. It's a challenge, to have to solve problems, and I believe it's a part of traveling. It's too bad it has to be so expensive though, being scammed...
Bussen avgår föga förvånande ca två timmar sent. Tio timmar senare väcks vi av bussvärden. "Pakse, Pakse!", säger han. Jahapp då kliver vi av då. Bussen kör iväg. Klockan har passerat åtta och det är kolsvart. Vi försöker hitta ett riktmärke så vi kan lista ut var på kartan vi är någonstans. Visar sig vara lättare sagt än gjort. Ingen tycks prata engelska. Var är vi någonstans? Var hittar vi ett hotell? Varför är kartan så konstig?
Efter att ha involverat en sisådär sju polismän/uniformerade väktare som fattar absolut ingenting och till slut väljer att köra oss till en bankomat istället för någonstans att spendera natten slår det mig att vi kanske inte alls är i Pakse. Vi kanske blev droppade precis utanför. Men vi körde ju precis förbi en skylt som det stod Pakse på så om vi svänger in här till höger så borde vi vara på rätt väg.
Efter en stund passerar vi en familj som sitter och dricker öl i sin lilla butik. Finns det någon som pratar engelska här? Vi ska till Pakse, vet ni om det finns något hotell i närheten?
En tjej i vår ålder ser oroväckande chockerad ut. Pakse!? En kille skakar på huvudet och tar fram mobilen. Slår in 2-0-0. Säger : "Pakse *pekar på siffrorna på skärmen* kilomett!!'"
Där ser man.
Samma kille skjutsar oss till var-vi-nu-är-någonstans enda hotell. Tackar vår lyckliga stjärna att det är på 2000talet vi lever - även här finns det wifi. Alltså kan vi strax konstatera att man har släppt av oss i en by (som vi faktiskt fortfarande inte vet namnet på) ett par mil öster om den thailändska gränsen och ca 23 mil norr om Pakse. Med andra ord, vi har inte ens kommit halvvägs till rätt destination. Vi har snarare åkt åt helt fel håll. Behöver jag tillägga att åtskilliga (läs: för många) dollar hade betalats för denna oönskade detour?
Visst blir man i detta läge ganska tvär, det är aldrig kul att bli lurad. Å andra sidan är det just i de problematiska situationerna som jag känner mig som mest levande. Det är nu äventyret är som påtagligast. Vi är i ett land vi aldrig har varit i förut, ingen talar engelska och vi har ingen aning om exakt var vi befinner oss. Eller hur vi ska ta oss härifrån. Dags för serious problemlösning. Skulle inget sådant här hända på sex månader skulle jag bli besviken. Det hör liksom till att hamna i knipa nån gång.
Måste naturligtvis avsluta med att säga att allt gick bra till slut och att vi i skrivande stund sitter på en buss i rätt riktning och att vi om några timmar, förhoppningsvis, anländer till rätt Pakse.
Translation: Okay so we bought this bus trip (quite an expensive one) from Hoi An in Vietnam to Pakse in Laos.
We'd been traveling all day when suddenly the guy working on the bus wakes us up yelling "Pakse! Pakse!". So we get off. The bus disappeares.
We try to find a place to spend the night, but it's pitch black, no one speaks English and the map is kind of weird...
After involving seven police men who didn't understand anything we find a family drinking beer outside their shop. Hello? Does anyone speak English? Where can we find a hotel? Is this really Pakse?
The look shocked. This guy shakes his head, picks up his phone and types: 2-0-0. He says: "Pakse *points at the numbers* kilomet!!!"
Well how about that.
So, it turnes out that the bus let us off at a village (we still don't know the name of it) east of the Thai border, 230 km north of Pakse. We paid them to take us somewhere and they didn't even bring us halfway.
Fortunately, we're able to look at this experience as a big adventure. It's kind of exciting being in the middle of nowhere in a country you've never visited before, not knowing how to get out of there. It's a challenge, to have to solve problems, and I believe it's a part of traveling. It's too bad it has to be so expensive though, being scammed...
Efter att ha ackompanjerats av familj och vänner den senaste månaden har det till slut blivit dags för Stiga att fortsätta resan på egen hand. Det blev en mycket hektisk sista kväll i Vietnam, med försvunna iPhones, ofullständiga visumhandlingar, brist på dollar och tid och research och så vidare. Men, som vanligt löste sig allt.
Sent igår kysste vi NoraNadjaEmma adjö, och den här gången kunde vi faktiskt lova att det inte är så långt kvar till vi ses igen. Pengar och tid börjar ta slut, och hur mycket vi än önskar att det inte var så, kommer vi att återse Svea rike i mars. Och snart är det februari...
Men låt oss inte tänka på sådant nu. Tio minuter innan detta skrivs klistrades ännu ett visum in i våra pass och vi stämplades vi in i Laos. För mig är det det första helt nya landet sedan början av december. Jag har hört så mycket bra om Laos, men har liksom inte haft utrymme att se fram emot att komma hit. Så nu ska jag dyka ner i Lonely Planet och ta reda på vad de kommande nitton dagarna har att erbjuda.
På återseende.
Saga
Translation: For the first time in almost a month we are on our own again. Yesterday we celebrated our last day in Vietnam and had to kiss Emma, Nora and Nadja good bye. It's sad to be parted, but hey, at least we know that we'll meet again pretty soon. Yes, we're running out of time and money. It's hard, but we have to face facts: we'll be back in Sweden in March...
Anyways. Now we're in Laos, a country I've heard good things about, so I'm looking forward to spending some time here! It is about time I did some Lonely Planet reading though... Yeah.
See you.
Saga
Sent igår kysste vi NoraNadjaEmma adjö, och den här gången kunde vi faktiskt lova att det inte är så långt kvar till vi ses igen. Pengar och tid börjar ta slut, och hur mycket vi än önskar att det inte var så, kommer vi att återse Svea rike i mars. Och snart är det februari...
Men låt oss inte tänka på sådant nu. Tio minuter innan detta skrivs klistrades ännu ett visum in i våra pass och vi stämplades vi in i Laos. För mig är det det första helt nya landet sedan början av december. Jag har hört så mycket bra om Laos, men har liksom inte haft utrymme att se fram emot att komma hit. Så nu ska jag dyka ner i Lonely Planet och ta reda på vad de kommande nitton dagarna har att erbjuda.
På återseende.
Saga
Translation: For the first time in almost a month we are on our own again. Yesterday we celebrated our last day in Vietnam and had to kiss Emma, Nora and Nadja good bye. It's sad to be parted, but hey, at least we know that we'll meet again pretty soon. Yes, we're running out of time and money. It's hard, but we have to face facts: we'll be back in Sweden in March...
Anyways. Now we're in Laos, a country I've heard good things about, so I'm looking forward to spending some time here! It is about time I did some Lonely Planet reading though... Yeah.
See you.
Saga
måndag 14 januari 2013
VECKANS FRIED RICE WITH VEGETABLES
• Plats: Restaurang Son nånting minns inte, Hoi An. Skönt ställe, avslappnad stämning samt bekväma stolar.
• Pris: 90 000 dong = ca 30 kr = dyrt för denna typ av rätt.
• Antal olika sorters grönsaker: 3, morot, stringbean samt gurka som garnering.
• Presentation: 2/5. Snyggt lergodsfat, annars inte mycket för världen.
• Smak: 3/5. Tydligen så god att jag glömde bort att fotografera innan förtäring. Kan dock ha berott på hunger. Ingen minnesvärd kulinarisk upplevelse hur som helst.
söndag 13 januari 2013
torsdag 10 januari 2013
Sitter i VIP-lounge (!) på en båt mellan Phu Quoc och Rach Gia. Plockar upp medhavd flygplanstidning. Det är ett reportage om Miss Universe - världens vackraste kvinnor. De är långa och smala. Alla har långt, lockigt hår och kritvita, bländande, lyckliga leenden. (Jajajaja, vi FÖRSTÅÅÅÅR, det är så man ska se ut. jadajadajada).
I juryn sitter... EN kvinna och FYRA män!!!!????!!!? Alltså ursäkta?!?!!??! Är det på riktigt? Sätter min tänkta frukost i vrångstrupen och kräks lite i munnen på en och samma gång. Detta känns så himla gammalt och förlegat. Lägg ner!
Mvh
Stina
I juryn sitter... EN kvinna och FYRA män!!!!????!!!? Alltså ursäkta?!?!!??! Är det på riktigt? Sätter min tänkta frukost i vrångstrupen och kräks lite i munnen på en och samma gång. Detta känns så himla gammalt och förlegat. Lägg ner!
Mvh
Stina
söndag 6 januari 2013
Äntligen blev det den femte januari. Äntligen skulle vi få möta Nora Schleu och hennes kusin Emma på flygplatsen i HCMC. Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN dessa vackra vänner.
Vi har suttit och väntat i timmar. En rutig skjorta dyker upp i mitt synfält. Nora. Utan att tänka kastar jag mig i hennes famn.
"Vi tog med oss en till!" säger hon, med gråten i halsen.
Och vem står där bakom om inte älskade , fantastiska, bästaste Nadja!!! Emma och Nora hade tagit med sig en hel NADJA till Vietnam för att överraska Stiga med!!
Hela Sverige visste förutom vi! Gratulerar er alla för väl bevarad hemlighet! Det blev SUCCÉ!
<3
Translation: We were supposed to meet our friends Nora and Emma at the airport I hcmc yesterday. We waited and waited. Finally, they showed up, but, there was someone else... It was NADJA!! They brought Nadja with them to Vietnam as a surprise! We had NO idea! Best surprise EVER!!!
Vi har suttit och väntat i timmar. En rutig skjorta dyker upp i mitt synfält. Nora. Utan att tänka kastar jag mig i hennes famn.
"Vi tog med oss en till!" säger hon, med gråten i halsen.
Och vem står där bakom om inte älskade , fantastiska, bästaste Nadja!!! Emma och Nora hade tagit med sig en hel NADJA till Vietnam för att överraska Stiga med!!
Hela Sverige visste förutom vi! Gratulerar er alla för väl bevarad hemlighet! Det blev SUCCÉ!
<3
Translation: We were supposed to meet our friends Nora and Emma at the airport I hcmc yesterday. We waited and waited. Finally, they showed up, but, there was someone else... It was NADJA!! They brought Nadja with them to Vietnam as a surprise! We had NO idea! Best surprise EVER!!!
tisdag 1 januari 2013
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)