Från slumdog millionaire to one million slumgods.
Dagen har spenderats på guidad tur i Mumbais slum. Mycket intresseväckande. Slog definitivt även hål på ett par fördomar om hur en slum är. För er som är intresserade:
Dharavi är världens största slum - om man ser till befolkningsmängd (den till ytan största ligger i Pakistan). En miljon människor bor i Dharavi. Befolkningstätheten är straxt över en halv miljon människor per kvadratkilometer. Och då syns inte ens de som jobbar i fabrikerna. Fabriker som återvinner. Plast, aluminium och färgplåtburkar, bland annat. De flesta som jobbar i Dharavi kommer från andra delar av Indien och livnär sig vanligtvis på jordbruk, men halva delen av året då klimatet inte lämpar sig för jordbruk reser de till Mumbai och jobbar i giftiga fabriker. Då tjänar man mer än dubbelt så mycket (två och en halv dollar per dag istället för en dollar). I utbyte lever man sällan längre än 50-60 år.
Men Dharavi består inte bara av fabriker. Den andra delen är bostadsdelen, där utförs inga giftiga arbeten. Istället: broderier, krukmakeri, läderjackor och matproduktion. Många som bor i Dharavi jobbar inte i fabrikerna, de jobbar utanför slummen. Som läkare, lärare, ingenjörer etc - alltså helt vanliga jobb. Och vissa är faktiskt rika. I Dharavi finns allt - sjukhus, skolor, super markets. Men nu är ju detta en "five-star-slum" som vår guide på Reality Travel and Tours så fint uttryckte det.
Vår guide berättade att man varit mycket arg på hur slummen framställdes i Oscarsbelönade filmen Slumdog millionaire. Man tycker att människorna framställs som lata och improduktiva och att detta är himla orättvist. Istället kallar man sig för slumgods. Slum-gudar.
Lika mycket som vi uppskattade rundturen idag så lämnar den oss lite undrande - fick vi kanske en lite väl romantiserande bild av slummen? Vi lämnade Dharavi med ett leende på läpparna och en tanke om att de har det så himla mysigt. Hur kan detta vara en rättvis bild? Visst måste det finnas baksidor? Är rundturen en propagandaapparat som främjar endast de positiva sidorna och gör så att vi kan somna gott inatt? Får detta oss att tro att det inte är ett problem att livslängden inte är mer än 50-60 år för att "det är de själva som inte vill ha skyddsutrustning"? Betyder allt detta att ingenting behöver förändras? Att vi inte ska jobba för säkrare arbetsförhållanden och högre levnadsstandard i slummen?
Betyder det att vi kan köpa några vykort, ritade av slumbarn, och känna oss nöjda för att vi har kunnat "ge tillbaka"? Och sen med gott samvete gå till Starbucks i Taj Mahal Palace-hotellet och köpa en cappuccino. Det är vi ju värda.
Translation:
We visited the Dheravi slum. Population wise the biggest slum in Asia. One million people live in an area half the size of Central Park in NYC. And in those numbers, the people working in the toxic factories are not even included. Dharavi is a five-star slum, as our guide from Reality Tours and Travel so nicely put it, meaning that you can find everything you need without going outside the community. School, hospital (actually three of them plus thousands of small clinics) and even proper super markets.
Roughly you can say that Dharavi is divided into two separate parts - the industrial part with toxic factories and the residential part. Most of the people working in the factories come from other parts of India and are usually farmers. When it is off season for agriculture, they go to Dharavi to earn money. In the factories they earn more than double compared to farming ($2,5 per day instead of $1). The salaries are higher, but instead their maximum length of life is 50-60 years because of the working conditions. They don't wear safety equipment and are constantly in a very toxic environment (because of the high rents, they even sleep in the factories). Our guide told us that the factory owners DO provide safety equipment, but the workers do not want it because it would slow down the work.
As much as we liked the guided tour, it left us wondering: did we really get a fair picture of life in the slum? Or did we only see the best parts? Was it a glorification that allowed us to sleep well the following night? Thinking that their lives are fulfilled in every aspect? That aiming to improve working conditions and life standards in the slum is an excess? Just because "they themselves choose not to wear safety equipment", does it mean that they really have a choice?
We buy some merchandize in the NGO shop in Dharavi and feel glad that we could "contribute". We take the local train back to Colaba, the tourist center and sit down to have a cappuccino in Starbucks Taj Mahal Palace. Because we're worth it.
söndag 24 februari 2013
fredag 22 februari 2013
We're still waiting for the big India CHOCK everyone told us we would get here. We don't understand. What's so chocking about this country, that can't be compared with other chocking stuff in every other country that's not sweet, homey and European? (except that they make SUCH a big difference between men and women, pretty chocking, expected yes, acceptable in stigas head no)
Actually we've found India quite charming so far. It's true. To be perfectly honest: China is worse. (No offense china we still love you. Sometimes)
Actually we've found India quite charming so far. It's true. To be perfectly honest: China is worse. (No offense china we still love you. Sometimes)
torsdag 21 februari 2013
Veckans Fried rice with vegetables ( "veckans"= "of the week". this could actually be the last one! you have more choices as a vegetarian in India. In Southeast Asia, sometimes fried rice w vegetable is the only thing on the menu without sea food or chicken... It's true.)
Place: Some boring restaurant in Vientiane, Laos.
Price: ca 20000 kip = 20 kronor = 3 $
Number of different vegetables: Four. I found carrot, cabbage, spring beans and sliced cucumber on the side.
Presentation: 4/5. The heap of rice may not be the most gorgeous thing I've laid my eye on, but the additional soup, chili sauce and fresh water lift this from a simple dish to a whole meal. Would make a decent lunch update on Instagram.
Taste: 5/5. The rice was fried but not dry, the number of different vegetables was satisfying and the egg was perfectly mixed in to make the whole ensemble creamy and delicious. The soup, not so good, but I didn't expect to get a soup so no complaints.
Place: Some boring restaurant in Vientiane, Laos.
Price: ca 20000 kip = 20 kronor = 3 $
Number of different vegetables: Four. I found carrot, cabbage, spring beans and sliced cucumber on the side.
Presentation: 4/5. The heap of rice may not be the most gorgeous thing I've laid my eye on, but the additional soup, chili sauce and fresh water lift this from a simple dish to a whole meal. Would make a decent lunch update on Instagram.
Taste: 5/5. The rice was fried but not dry, the number of different vegetables was satisfying and the egg was perfectly mixed in to make the whole ensemble creamy and delicious. The soup, not so good, but I didn't expect to get a soup so no complaints.
onsdag 20 februari 2013
fredag 15 februari 2013
By the way, i wrote this in Lao before meeting my dear Stina again. Wifi hasn't been very good lately so I haven't had the possibility to post anything up until now. That is why i now give you my thoughts from January 30. Enjoy. (Scroll down for English version)
Fram till 26 januari hade jag träffat Stina VARJE dag, alltså varenda eviga lilla dag sedan den 27e augusti förra året. Vi har i princip tillbringat varenda liten sekund med varandra. Nå väl, det går ju inte, men det är så det känns. Vi har delat sängar, kläder, tandborstar, ölflaskor, bussäten, solkräm, flipflops, nya vänner... Allt. Vi har skrattat åt varandra, fräst åt varandra, gråtit hos varandra, hjälpt varandra, hånat varandra, peppat varandra, lugnat varandra... Men av någon underlig anledning har vi fortfarande inte, efter fem långa månader, tröttnat på varandras sällskap. Vi har inte ens bråkat en enda gång! Jag vet, visst är det knäppt? Vi har lågt-blodsocker-fräst åt varandra, men det är ett mindre problem, bara att sätta sig ner vid närmsta plastbord och trycka i varandra lite fried rice w vegetables så ere bra sen.
Vi är ännu mer synkade nu, om det ens är möjligt, vi började liksom avsluta varandras meningar för två år sedan. Det är så jävla märkligt att vi kan gå bredvid veranda och bara TÄNKA samma sak. Att Stina kan påbörja en mening med två ord och jag vet redan EXAKT vad hon ska säga. Att jag bara behöver säga "har du sett min..." Och hon vet direkt vad jag letar efter och var saken ifråga är någonstans. Att vi kan gå förbi en butik , säga "snygg tröja", och den andra vet precis vilken tröja bland alla kläder som menas, även om hon själv inte tycker att den är snygg. Och att sånnahär saker inträffar v a r j e dag.
Att helt plötsligt resa runt på egen hand har varit väldigt roligt och spännande, jag har inte vantrivts en sekund. Inte känt mig ensam en endaste gång (snarare tvärtom). Och jag kan på ett sätt uppskatta att jag blev själv för det är liksom lite extra lärorikt och framförallt nyttigt för mig och mitt eh, psyke, att resa solo.
Så ja, visst, resa själv, will do nån gång igen i livet, absolut. Det är nice. MEN... Fy fan vad jag saknar min bästa vän och bättre hälft!
Saga
Translation: So I've been traveling by my self for two weeks now. It has been good, great even. I've learned a lot about my self. It's a cliche I know but it's true. I'm not a "cool" person - I worry. A lot. And that's something that disappears when I'm with Stina. She doesn't really have do anything, it's just her presence that forces me to get my self together. And now, with her on the other side of the world, I've been forced to get my self together on my own. Which has been good for me! And no, it hasn't been lonely for a second.
So traveling by my self, sure, I'll do that again. But right now, I just want to see my best friend again. I'm used to finish her sentences, to look at her and know exactly what she's thinking. I miss that. I've met her every single day for five months but I miss her. I miss her so freakin much.
Fram till 26 januari hade jag träffat Stina VARJE dag, alltså varenda eviga lilla dag sedan den 27e augusti förra året. Vi har i princip tillbringat varenda liten sekund med varandra. Nå väl, det går ju inte, men det är så det känns. Vi har delat sängar, kläder, tandborstar, ölflaskor, bussäten, solkräm, flipflops, nya vänner... Allt. Vi har skrattat åt varandra, fräst åt varandra, gråtit hos varandra, hjälpt varandra, hånat varandra, peppat varandra, lugnat varandra... Men av någon underlig anledning har vi fortfarande inte, efter fem långa månader, tröttnat på varandras sällskap. Vi har inte ens bråkat en enda gång! Jag vet, visst är det knäppt? Vi har lågt-blodsocker-fräst åt varandra, men det är ett mindre problem, bara att sätta sig ner vid närmsta plastbord och trycka i varandra lite fried rice w vegetables så ere bra sen.
Vi är ännu mer synkade nu, om det ens är möjligt, vi började liksom avsluta varandras meningar för två år sedan. Det är så jävla märkligt att vi kan gå bredvid veranda och bara TÄNKA samma sak. Att Stina kan påbörja en mening med två ord och jag vet redan EXAKT vad hon ska säga. Att jag bara behöver säga "har du sett min..." Och hon vet direkt vad jag letar efter och var saken ifråga är någonstans. Att vi kan gå förbi en butik , säga "snygg tröja", och den andra vet precis vilken tröja bland alla kläder som menas, även om hon själv inte tycker att den är snygg. Och att sånnahär saker inträffar v a r j e dag.
Att helt plötsligt resa runt på egen hand har varit väldigt roligt och spännande, jag har inte vantrivts en sekund. Inte känt mig ensam en endaste gång (snarare tvärtom). Och jag kan på ett sätt uppskatta att jag blev själv för det är liksom lite extra lärorikt och framförallt nyttigt för mig och mitt eh, psyke, att resa solo.
Så ja, visst, resa själv, will do nån gång igen i livet, absolut. Det är nice. MEN... Fy fan vad jag saknar min bästa vän och bättre hälft!
Saga
Translation: So I've been traveling by my self for two weeks now. It has been good, great even. I've learned a lot about my self. It's a cliche I know but it's true. I'm not a "cool" person - I worry. A lot. And that's something that disappears when I'm with Stina. She doesn't really have do anything, it's just her presence that forces me to get my self together. And now, with her on the other side of the world, I've been forced to get my self together on my own. Which has been good for me! And no, it hasn't been lonely for a second.
So traveling by my self, sure, I'll do that again. But right now, I just want to see my best friend again. I'm used to finish her sentences, to look at her and know exactly what she's thinking. I miss that. I've met her every single day for five months but I miss her. I miss her so freakin much.
Namaste!
Efter en vecka på Indiens paradisöar Andamanerna har vi nu nått fastlandet och är här för att stanna. Nåväl, en stund i alla fall. Tre veckor, lite drygt. Det är I N G E N T I N G. Vi förstår inte hur vi ska hinna med allt. Det får bli några smakprov här och där, helt enkelt. Imorgon ska vi ta oss till en world heritage-stad (by? ort?) som heter Hampi. Och seeeen följer (förhoppningsvis) Mumbai, Varanasi och Agra innan vi flyger vidare från Delhi. Om vi har tur kanskekanskekanske hinner vi trycka in typ Jaipur någonstans däremellan, men vi får se vad som hinns med.
Det var det. Ville mest bara säga hej, vi mår bra. Och så.
Puss, Stiga
Translation: after a week at the beautiful Andamans we've finally reached mainland India. The real thing. We only have three more weeks in this country, which is like no time at ALL... Tomorrow we're going to Hampi in the midwest. After that we hope that we have enough time to see Mumbai, varanasi, Agra and maybe even Jaipur before we have to catch our flight from Delhi. We'll see what happens.
We just wanted to say hi and let you know that we are fine.
Love, Stiga
Efter en vecka på Indiens paradisöar Andamanerna har vi nu nått fastlandet och är här för att stanna. Nåväl, en stund i alla fall. Tre veckor, lite drygt. Det är I N G E N T I N G. Vi förstår inte hur vi ska hinna med allt. Det får bli några smakprov här och där, helt enkelt. Imorgon ska vi ta oss till en world heritage-stad (by? ort?) som heter Hampi. Och seeeen följer (förhoppningsvis) Mumbai, Varanasi och Agra innan vi flyger vidare från Delhi. Om vi har tur kanskekanskekanske hinner vi trycka in typ Jaipur någonstans däremellan, men vi får se vad som hinns med.
Det var det. Ville mest bara säga hej, vi mår bra. Och så.
Puss, Stiga
Translation: after a week at the beautiful Andamans we've finally reached mainland India. The real thing. We only have three more weeks in this country, which is like no time at ALL... Tomorrow we're going to Hampi in the midwest. After that we hope that we have enough time to see Mumbai, varanasi, Agra and maybe even Jaipur before we have to catch our flight from Delhi. We'll see what happens.
We just wanted to say hi and let you know that we are fine.
Love, Stiga
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)





















