lördag 2 mars 2013

Resans första magsjuka. Klart det skulle vara i Indien. och klart det skulle vara när man nästan kunde ropa hej och vara över bäcken. Heja heja.
Bara jag som är drabbad även om jag och Saga ätit precis samma grejer. Bra dock att bara en behöver ta smällen. Tillräckligt jobbigt är det ju att vi dessutom bor i sovsal med tre tjusiga amerikaner. Häh. Jarå. 

Uppdatering: Saga har nu bytt av mig och de tjusiga tjejerna i sovsalen är från Kanada. När man tror de är från USA så är de alltid från Kanada.

 Translation: Not feeling well in Agra. Lucky we have one more day to see Taj Mahal!

fredag 1 mars 2013

Ena dagen sitter vi på en pub i Mumbai och alla röker inomhus och vi oroar oss för att alla kläder kommer lukta rök (det är ju så dyrt att tvätta här).

Andra dagen står vi på en ghat i Varanasi vid Ganges och rök tränger åter in i våra kläder. Fast den här gången är det rök från en eld där ett lik kremeras.

Det är tvära kast i Indien.

Translation:
One day: sitting in a bar in Mumbai where everyone smokes inside. Worrying about our clothes smelling tomorrow. (Laundry is so expensive here)

Another day: standing on the riverbank of Ganges in Varanasi. Smoke is again covering our clothes. But this time it is the smoke from a dead man being cremated.

The unpredictability of India.
Kommentar och fråga från Sandra!

"Hur är det att resa omkring som västerländsk tjej? Vad får ni för reaktioner från andra? Måste ni klä er på ett viss sätt eller vara extra försiktiga av er? Ps. Tycker ni verkar grym och älskar att läsa om ert äventyr!"

Sandra! Tack så himla mycket, din kommentar värmer ska du veta (jo, det är ganska kallt här på natten när man måste ha fläkten på för fullt för att bli av med myggen).

För att svara på frågan så har det varit lite olika från land till land. Men man kan i stort sätt klumpa ihop Kina till Laos, Indien är en HELT annan historia.

Till och med Indien har vi inte känt ett behov av att klä eller bete oss på ett visst sätt. Visst har folk stirrat på oss och många (speciellt i Kina) har velat ta bild på/med oss (speciellt Saga). Ibland till och med tagit smygfoton på tunnelbanan. Men vi tar å andra sidan bilder på dem också, så det får man ju stå ut med.

På hela resan har vi känt oss otrygga en gång, det var i Moskva. Och nä, det kanske inte var en så bra ide att åka svarttaxi med okänd ryss från första början, hehe. Vi bodde även i änden på en tunnelbanelinje, ganska långt från stan. Så att åka och gå hem mitt i natten var inte det roligaste.

Sedan dess så har det aldrig varit ett problem att vara vit och tjej (ur ett trygghetsperspektiv).

Så kom vi till Indien. Här får vi överlägset mest uppmärksamhet om man jämför med andra länder. Man går på gatan och överalltifrån hörs det "hello" och "madam!" (JA, folk kallar oss madam!!?). I Indien ser man inte kvinnor så ofta, är man ute och går på stan så ser man bara män, överallt! VAR är alla kvinnor? Därför är det säkert exotiskt och fascinerande att se två tjejer gå runt UTAN en man vid sin sida.

När vi idag stannade och ville köpa kitschiga 3D-affischer vid ett litet skjul vid Ganges så fick vi en publik på minst tio indiska män som bara stod och kollade medan vi valde affisch. Minst sagt distraherande. Eller när vi går på pub i Mumbai och främmande män sitter bredvid oss och kladdar OHÄMMAT trots att vi tydligt tar bort deras hand flera gånger (oklart varför vi fortfarande satt kvar???). Vi har också blivit "förföljda" av män som till en början verkar bara jättehjälpsamma men som sedan vägrar lämna oss ifred. Det märks liksom att det finns en tydlig och djup klyfta mellan kvinnor och män i det här landet.

Hur vi blir bemötta av andra västerländska turister är också ibland en konstig upplevelse. Ofta får vi frågan "So you're traveling alone?", riktad till oss båda. Men det gör vi ju inte, vi reser ju tillsammans! Tydligen är det inte sällskap nog att vara två unga tjejer. Vi har heller inte sett vår kombination så väldigt många gånger, vilket har förvånat oss. Det är väldigt vanligt att resa två-och-två, men utifrån vår erfarenhet kan vi langa den här statistiken: av tio par är fem kille-tjej, fyra kille-kille och ett tjej-tjej. Då är det betydligt vanligare med kvinnor som reser ensamma, faktiskt.

För att sammanfatta det hela så kan man säga att det absolut inte är några problem att resa runt som västerländska tjejer (vi har träffat många kvinnor som reser helt själva och klarar sig prima, Saga var ju själv ett tag och kände sig aldrig det minsta osäker). Men man får bereda sig på att bli utstirrad och så skadar det ju inte att ha lite skin på näsan. Sedan är det naturligtvis lätt att skrämmas upp av sig själv och andra (för att inte tala om Lonely Planet som har hela "Women travelers"-kapitel). Självklart ska man alltid vara försiktig, men det gäller både män och kvinnor. Avstå aldrigaldrig från att göra häftiga grejer bara för att du är kvinna och bara för därför är lite mer utsatt!
I had THE best birthday yesterday!

Sure, it was kinda weird celebrating your birthday in Varanasi, with people getting cremated and babas (shiva worshipers) running around everywhere. Some of them totally naked...

But it turned out pretty great anyway. Since we're in India we figured we should celebrate with Indian people. We met these two eleven year old girls the other day, and one of them, Lata, invited us to her house. So we threw a birthday party there. But not only for me. The other girl, Punam, told us she didn't know when her birthday was, no one remembers when she was born... I felt terrible, so I told her we could share my birthday!!

So we bought balloons, candy, pastries, party hats and TWO cakes - one with my name on it, and one with Punam's name. (and for all that we paid like six dollars/knappt femtio spänn hallå...) And then we had a party on the roof of Latas house with their families, which was awesome, really! I couldn't have asked for a better way to start off my life as a 21 year old. Tjohej!

Saga






torsdag 28 februari 2013

Saga Carlsson.

Vad finns att säga som inte redan blivit sagt?
Troligtvis inte jättemycket, men vet du? Bara det säger ju en del!

I ett halvår har vi varit ute på vift tillsammans. Vi har uppgraderat vårt förhållande och kan numer även titulera oss: resekompisar, sambos och dykar-buddies. Det senaste halvåret har det knappt gått en stund utan att vi haft varandra i den omedelbara närheten. Allt som jag har sett har du sett och det som du sett har jag sett. Vi har inte så ofta långa historier att berätta för varandra, ibland har vi ingenting att säga.
Då är vi tysta.
Och det är främst då jag märker hur nära vi är. För även i tystnaden vet jag var jag har dig och jag känner mig alltid bekväm med dig.

Jag skulle kunna be dig att idag peka ut exakt vad som helst som du vill ha - oavsett pris. Men det blir ju inte riktigt samma sak när man har delad ekonomi... Så, jag hoppas det räcker med att vara i Varanasi med mig (det är ju trots allt inte ens dig födelsedag, hehe).

Jo, och allt som blev sagt i filmen jag gav dig förra året stämmer fortfarande in på den Saga jag känner idag. Om något har det bara blivit bättre - Minisaga växer och växer.

Vad mer finns att säga som inte redan blivit sagt?
Jag vet inte, men man kan ju alltid upprepa:
Jag älskar dig
Och
Grattis på ofödelsedagen.

måndag 25 februari 2013

Vi fick en reaktion på inlägget om Dharavi (kul när ni kommenterar, mer sånt!)

"Är det inte lite sjukt att åka på guidad visning i slummen? Jag upplevde ungefär det som ni beskriver när jag var i soweto. Men vem är det egentligen som tar pengarna för de där vykorten?"

Häj! Absolut. Det känns helt skevt! Vi diskuterade problematiken ganska mycket innan vi bestämde oss för att åka till slummen huruvida det verkligen är moraliskt försvarbart. Dessa områden är ju inte direkt ämnat för allmän beskådan, folk bor och jobbar där. Skulle vi få för oss att åka till Tenhult (Ping Soran Ismails vinterprat som för övrigt är fantastiskt, LYSSNA) och intresserat stå och beskåda andra människor med kamera i hand och fascinerande miner? Kanske? Men är det inte lite så att man åker till slummen för att de är fattigare än oss, för att deras levnadsstandard är så olik vår egen? Vad är egentligen syftet med att åka dit? Å andra sidan: att välja att inte se slummen, skulle inte det vara att blunda för de eventuella obehag som besöket skulle kunna framkalla? Är det inte bättre att engagera sig? Och kanske viktigaste frågan: vad mår människors som bor i slummen bäst av?

Vårt val att gå på en guidad tur stödjer sig på att Reality Tours and Travel var en väletablerad organisation i Dharavi. Alla som jobbar som guider bor själva i området. Organisationen är kopplat till en NGO (ideell organisation) som heter Reality Gives och de har uppfört ett community center (som vi fick besöka) i Dharavi. Där håller de gratis kurser i bland annat engelska, datorkunskap och "soft skills" (=hur man tex ska bete sig på en arbetsintervju) för de som bor i området.

Angående souvenirerna fick vi förklarat att organisationen betalar människor för att producera varorna. Efter försäljning får de dessutom mer pengar för att varan sålts. Högst okontrollerade uppgifter, men vi såg ingen anledning till misstro.

I våra magar kändes det alltså bättre att kunna stödja detta projekt än att utan organisation bara "inkräkta" i andra människors hem. Att bara åka dit på egen hand och dela ut några rupees här och där till de barn som ser ledsnast ut såg vi inte riktigt som ett alternativ om vi nu vill visa någon slags uppskattning för att vi får hälsa på i deras värld. Självklart finns det säkert fallgropar och dåliga sidor även i ett upplägg med organiserade guidningar, men magkänslan (och lonely planets rekommendationer) fick bestämma hur det blev den här gången.

Med det sagt så fanns det, som vi försökte få fram i förra inlägget, en del frågetecken kvar efter att vi hade lämnat slummen. Eftersom vi bara fick se en sida, den väldigt fint uppstyrda sidan, så kan vi nog inte uttala oss så mycket om slummen, egentligen.

söndag 24 februari 2013

Imorse gick vi runt hörnan till Simon and George's. Vi skulle nämligen hämta ut ett paket.



Ett PAKET! Iiih, spännande!

Öppna, öppna, öppna!

Vad kan det vara i???

Ååh! En tröja! Vad fin! Från HM och allt, sicken fin present
Men ser det inte lite ut som den tröjan vi lämnade in på tvätt för ett tag sedan på Simon and George's?


Translation:
This morning we picked out a package at Simon and George's. A present! UNWRAP!!! Iiih! A shirt! Wow, that's sooo nice! Wait, doesn't it look a little bit like the shirt we left there got laundry the other day?!

/laundry in Mumbai.