onsdag 18 september 2013
torsdag 18 april 2013
onsdag 17 april 2013
Nu har vi varit hemma i prick en månad. Allt har gått tillbaka till det normala. Jag kan inte längre prata för både mig och Saga, för vi diskuterar inte längre precis allting med varandra. Vi upplever inte samma saker, vi delar inte tandkräm.
Tillvaron känns på ett sätt ganska meningslös. Missförstå mig rätt - det är UNDERBART att träffa alla fina människor igen som vi verkligen saknat, men allt som vi jobbat för sedan vi slutade studenten är nu över. Mellan studenten och resan så jobbade vi med ett mål - att komma iväg. Nu vet vi inte längre vad det är vi jobbar för. Det finns ju baske mig ingenting som jag brinner för just nu.
Och det här kanske inte är så konstigt egentligen. Vi är i det stadiet som man vanligtvis är i precis efter studenten - hålrummet av meningslöshet och förvirring slukar liksom upp en.
Dock mycket ledig tid sedan vi kom hem, och det är ju så himla himla skönt att vara ledig. Skulle man bara hitta meningen med livet och komma på fötterna nu så skulle allt vara bra. Tack på förhand.
Och jag undrar liksom lite hur ni känner, jag ser att det fortfarande är folk som kikar in här:
Tycker ni att vi borde döda bloggen eller skulle ni vilja vilja följa med på våra fortsatta strapatser?
Självklart ska (ett urval av) kamerabilderna smackas upp här i sinom tid, lite guider ska vi kirra till olika ställen i världen.
Translation:
We've been home in Sweden for exactly one month and it feels empty. A little bit like life doesn't make sense, everything we worked for since graduation is over. But we'll find things our eventually. Biggest change is not being together all the time, not sharing all of our immediate thoughts and not sharing toothpaste.
Sooo, the plan is to eventually post our camera pictures and some guides to certain cities here on the blog. But I have a question for you. Do you want stigande to continue even though we are not traveling anymore?
Tillvaron känns på ett sätt ganska meningslös. Missförstå mig rätt - det är UNDERBART att träffa alla fina människor igen som vi verkligen saknat, men allt som vi jobbat för sedan vi slutade studenten är nu över. Mellan studenten och resan så jobbade vi med ett mål - att komma iväg. Nu vet vi inte längre vad det är vi jobbar för. Det finns ju baske mig ingenting som jag brinner för just nu.
Och det här kanske inte är så konstigt egentligen. Vi är i det stadiet som man vanligtvis är i precis efter studenten - hålrummet av meningslöshet och förvirring slukar liksom upp en.
Dock mycket ledig tid sedan vi kom hem, och det är ju så himla himla skönt att vara ledig. Skulle man bara hitta meningen med livet och komma på fötterna nu så skulle allt vara bra. Tack på förhand.
Och jag undrar liksom lite hur ni känner, jag ser att det fortfarande är folk som kikar in här:
Tycker ni att vi borde döda bloggen eller skulle ni vilja vilja följa med på våra fortsatta strapatser?
Självklart ska (ett urval av) kamerabilderna smackas upp här i sinom tid, lite guider ska vi kirra till olika ställen i världen.
Translation:
We've been home in Sweden for exactly one month and it feels empty. A little bit like life doesn't make sense, everything we worked for since graduation is over. But we'll find things our eventually. Biggest change is not being together all the time, not sharing all of our immediate thoughts and not sharing toothpaste.
Sooo, the plan is to eventually post our camera pictures and some guides to certain cities here on the blog. But I have a question for you. Do you want stigande to continue even though we are not traveling anymore?
fredag 22 mars 2013
torsdag 21 mars 2013
17 mars 2013
Flight SK0778
ATH till CPH
Seat 14F
Fönsterplats
15.28
tyskt luftrum
nedanför: vita fält (snö?)
Det är nu tiden har kommit. Vi är på väg någonstans som vi känner till. Dit där det som vi kallar "hem" finns. Äventyret står på den yttersta randen och tittar ner i avgrundsdjupet som brukar kallas för "verkligheten". Det är dimmigt nedanför, oklart hur långt man måste falla för att nå marken. Eller vattenytan, eller MaryPoppins-molnen. Oklart, minst sagt.
I vilket fall vill äventyret kasta sig ut för det där stupet utan publik. Färdas genom dimman, det oklara, och landa någonstans. Landa (krasch?plask?ljudlöst?) och försiktigt känna sig för. Var har jag hamnat? Finns jag fortfarande? Har jag landat rätt? Ta sitt i sin takt och sedan försiktigt smälta in i verkligheten igen, inkognito.
Det är så vi tänker att vi gör det - kommer hem. Det känns bättre så. Känns lättare att hantera om man kan tänka ända in i det sista att det är en resa/transport som vilken annan av alla de vi gjort under de senaste sex månaderna, två veckorna och fyra dagarna.
(Flyg: 18
Tåg: 17
Buss: 36
Båt: 15
Lastbilsflak: 2)
Den gemensamt 17e flygresan är vi inne på nu visst. Sen är det en kvar. En.
Under nästan sju månader har det rått något slags undantagstillstånd i våra liv. Att leva flyktigt, resa runt, spendera dagarna på olika platser, känna att hela världen är ens spelplan. Ändock: ett undantagstillstånd är ju blott ett undantag av en regel och ämnat att någon gång ta slut. Nära slutet (stupet?) nu.
Vi har värmt upp med verkligheten genom att läsa debattartiklar om mänsklighetens och solidaritetens förfall och det slår hårda slag mot vår drömtillvaro, tillfälligt kantad med guld. Den som blivit vår verklighet - undantagsvis.
Visst har vi stött på obehagliga slag i ansiktet genom hela vår resa. Fattigdom, obalanserade kvinnobilder som hela samhällen ser som självklara. Då har det varit en litenliten tröst att detta hört till ett, i vårt liv, undantagstillstånd och vi vet att vi har en regel att komma hem till. Vi har känt oss oerhört privilegierade över att bo i världens minst dåliga land.
Hej Sverige, snart ses vi igen och då tycker jag att vi ska försöka bli ännu lite mer mindre dåliga. Okej?
Translation:
17 March 2013
Flight SK0778
ATH to CPH
15.28
On our way home. Mixed feelings. To say the least. Reality about to strike. *KABAM*.
(Run Google Translate for a deep run analysis of today's society in a horrible language)
Flight SK0778
ATH till CPH
Seat 14F
Fönsterplats
15.28
tyskt luftrum
nedanför: vita fält (snö?)
Det är nu tiden har kommit. Vi är på väg någonstans som vi känner till. Dit där det som vi kallar "hem" finns. Äventyret står på den yttersta randen och tittar ner i avgrundsdjupet som brukar kallas för "verkligheten". Det är dimmigt nedanför, oklart hur långt man måste falla för att nå marken. Eller vattenytan, eller MaryPoppins-molnen. Oklart, minst sagt.
I vilket fall vill äventyret kasta sig ut för det där stupet utan publik. Färdas genom dimman, det oklara, och landa någonstans. Landa (krasch?plask?ljudlöst?) och försiktigt känna sig för. Var har jag hamnat? Finns jag fortfarande? Har jag landat rätt? Ta sitt i sin takt och sedan försiktigt smälta in i verkligheten igen, inkognito.
Det är så vi tänker att vi gör det - kommer hem. Det känns bättre så. Känns lättare att hantera om man kan tänka ända in i det sista att det är en resa/transport som vilken annan av alla de vi gjort under de senaste sex månaderna, två veckorna och fyra dagarna.
(Flyg: 18
Tåg: 17
Buss: 36
Båt: 15
Lastbilsflak: 2)
Den gemensamt 17e flygresan är vi inne på nu visst. Sen är det en kvar. En.
Under nästan sju månader har det rått något slags undantagstillstånd i våra liv. Att leva flyktigt, resa runt, spendera dagarna på olika platser, känna att hela världen är ens spelplan. Ändock: ett undantagstillstånd är ju blott ett undantag av en regel och ämnat att någon gång ta slut. Nära slutet (stupet?) nu.
Vi har värmt upp med verkligheten genom att läsa debattartiklar om mänsklighetens och solidaritetens förfall och det slår hårda slag mot vår drömtillvaro, tillfälligt kantad med guld. Den som blivit vår verklighet - undantagsvis.
Visst har vi stött på obehagliga slag i ansiktet genom hela vår resa. Fattigdom, obalanserade kvinnobilder som hela samhällen ser som självklara. Då har det varit en litenliten tröst att detta hört till ett, i vårt liv, undantagstillstånd och vi vet att vi har en regel att komma hem till. Vi har känt oss oerhört privilegierade över att bo i världens minst dåliga land.
Hej Sverige, snart ses vi igen och då tycker jag att vi ska försöka bli ännu lite mer mindre dåliga. Okej?
Translation:
17 March 2013
Flight SK0778
ATH to CPH
15.28
On our way home. Mixed feelings. To say the least. Reality about to strike. *KABAM*.
(Run Google Translate for a deep run analysis of today's society in a horrible language)
söndag 17 mars 2013
Igår var det FEZT. Lite bildz. Varzåkod. (Hihi båda grabbsen på bilderna heter Yannis!! Vi känner numer tre greker varav tre heter Yannis!)
Translation:
Parteyyy yez. Picz here u go. Yannis and Yannis and Stiga. (YES now we know three Greeks and three of them is called Yannis... Obviously the most common name in Greece).
Go hard or go home.
Translation:
Parteyyy yez. Picz here u go. Yannis and Yannis and Stiga. (YES now we know three Greeks and three of them is called Yannis... Obviously the most common name in Greece).
Go hard or go home.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)