Kuala Lumpur verkar redo för undergång. I två dagar nu har regnet vräkt ner. På väg hem från ett biobesök igår kväll lystes den grå himlen gång på gång upp av lysande blixtar. Varpå hela staden sedan mullrade. Vackert men skrämmande.
Ja. Regn kan stoppa de allra storslagnaste planer. Liksom KLs konstiga öppettider... Både moské och nöjespark-i-köpcentrum var stängda igår. Och KL Tower kunde vi inte åka upp i på grund av vädret. Det hela slutade med att vi tillbringade HELA dagen inne på nämnda köpcentrum. Ja, ni förstår.
Som tur är åker vi härifrån i morgon, men inte till Lankawi för efterlängtat sol och bad, som planerat. Nej, istället har Johan och Sven lyckats locka med oss på en trekkingtur i vad som ska vara världens äldsta regnskog. Bland annat med världens längsta hängbro! Det får man ju inte missa. Så sol och bad får vänta lite till....
Translation: The weather has not improved in KL, and our planes are being crushed one by one. Tomorrow we'll leave for what is supposed to be the oldest rain forest in the world. Yeah, the original plan was to go straight to this lankawi island and the beach, we know. But Stiga can't say no to an adventure, and when Johven brought this up, we felt we just have to go!
onsdag 28 november 2012
tisdag 27 november 2012
Kuala Lumpur, 27 november 2012
Idag firar vi tre månader på rymmen samt första dagen i Malaysia samt att vi snart får återse Johven.
Malaysia firar på sitt eget lilla sätt... Med monsunregn och åska i flera timmar. Eller som Saga säger: "Malaysia ba PISSAR på oss".
Ha ha ha
Translation:
Today is our three-months-on-the-loose-anniversary, also our first day in Malasia, also the day we are finally going to meet Johven again. Malaysia is contributing to our celebration by giving us MONSOON. Thank. You. Very. Much.
Idag firar vi tre månader på rymmen samt första dagen i Malaysia samt att vi snart får återse Johven.
Malaysia firar på sitt eget lilla sätt... Med monsunregn och åska i flera timmar. Eller som Saga säger: "Malaysia ba PISSAR på oss".
Ha ha ha
Translation:
Today is our three-months-on-the-loose-anniversary, also our first day in Malasia, also the day we are finally going to meet Johven again. Malaysia is contributing to our celebration by giving us MONSOON. Thank. You. Very. Much.
måndag 26 november 2012
Hej! Stina och jag sitter i en fet hotellobby, dricker dyrt kaffe och lånar wifi. Tillbringa två veckor i Burma och ni förstår vilken oas det här är för oss.
Nä men alltså. Vi fick det ju till en början att låta som att Burma är ASJOBBIGT och att vi nästan ångrade att vi åkte hit. Det blir ju lätt så när man ställt in sig på att något ska vara på ett speciellt sätt, och så visar det sig att så är inte alls fallet. Och så blir man sur och besviken. En sak jag har lärt mig efter tre månader på resande fot är att man inte kan vänta sig eller räkna med nånting. Det behöver inte vara negativt!! Men att måla upp en bild i huvudet av en plats med en historia så olik vår egen - inte helt smart. Vad trodde jag liksom. Vad vet jag om världen, egentligen?
Min vackra bästavän och jag är rörande överens om att alla skulle må bra av att ta en vända till ett land liksom Burma. Burma är sydostasiens fattigaste land, och det syns ju. Men, jag vet att jag sa något till någon om misär och jag vill nog ta tillbaka det nu. I Kambodja, där är det misär! Där ser folk ledsna ut, där faller barn fortfarande offer för landminor, där är utrensningen av phnom penh relativt färsk i folks minnen. Vilket märks på människorna och det de utstrålar. Eller det gjorde åtminstone det för fem år sedan.
Här är folk glada. Visst, de har trasiga kläder. Visst, deras infrastruktur är inte jämförbar med våran. Visst, de flesta är jordbrukare. Visst, alla barn kanske inte får utbildning utan måste jobba på pappas restaurang. Men de är glada ändå! De vinkar glatt, ropar HELLOO! Minglabaaa!, erbjuder mig sittplats på bussen, ger oss present när vi köper chips (mystiskt vakuumförpackat snacks som vi aldrig vågade smaka men ändå!), kommer fram om häller socker i våra avokados som vi skedar ur på trottoaren (faktiskt gott) och så väldigt mycket vidare... De ler och ler och ler! Och ja, de klappar myycket på mig och my "beautiful white skin!!!".
Så ja, alla vi pratat med innan vi kom hit får rätt. Burmeserna är ett vackert, vackert folk. Inte bara inuti, utan till utseendet också, faktiskt! Varje ansikte är ett konstverk. Varje personlighet där bakom är så ofattbart vänlig och generös. Det tycker jag är beundransvärt. Att man kan ha så lite och vara beredd att ge så mycket.
Och angående det där som hände i början på vår vistelse i det här landet, när vi blev scammade på 300 dollar (dvs ca 2100kr). Vi var upprörda då, men idag känner jag att att det är en förmögenhetsskatt jag är villig att betala. Ja, det är mycket pengar, men tänk då att det är ännu mer här. Mer för den burmes som fick de där pengarna än vad det någonsin kommer vara för mig. Ta från de rika ge till de fattiga. Det är ju vad det var, sak samma om jag är student eller inte. De kommer aldrig få chansen att resa så här som jag gör nu.
Om några år ser Burma annorlunda ut. Kanske en demokrati? Vem vet. Exploateringen är hur som helst på ingång. Så åk hit innan dess, om ni har lust och möjlighet. Det är lite dyrt än så länge men värt det. Det är inte helt turistanpassat men det är charmen. Vi har kunnat vara mer besökare än turister här och det har varit en fantastisk, fantastisk upplevelse.
/Saga
Translation: After spending two weeks in the poorest country in south east asia our first thoughts about it are proved to be wrong. The Burmese people are the most open hearted and generous people I've meet, they have so little but they give so much. In the end this is what I will remember. Not being scammed, loosing 300USD. It's more money to them than to me anyway. They can have it. They're never going to get the same opportunity to travel the world the way we do right now.
Nä men alltså. Vi fick det ju till en början att låta som att Burma är ASJOBBIGT och att vi nästan ångrade att vi åkte hit. Det blir ju lätt så när man ställt in sig på att något ska vara på ett speciellt sätt, och så visar det sig att så är inte alls fallet. Och så blir man sur och besviken. En sak jag har lärt mig efter tre månader på resande fot är att man inte kan vänta sig eller räkna med nånting. Det behöver inte vara negativt!! Men att måla upp en bild i huvudet av en plats med en historia så olik vår egen - inte helt smart. Vad trodde jag liksom. Vad vet jag om världen, egentligen?
Min vackra bästavän och jag är rörande överens om att alla skulle må bra av att ta en vända till ett land liksom Burma. Burma är sydostasiens fattigaste land, och det syns ju. Men, jag vet att jag sa något till någon om misär och jag vill nog ta tillbaka det nu. I Kambodja, där är det misär! Där ser folk ledsna ut, där faller barn fortfarande offer för landminor, där är utrensningen av phnom penh relativt färsk i folks minnen. Vilket märks på människorna och det de utstrålar. Eller det gjorde åtminstone det för fem år sedan.
Här är folk glada. Visst, de har trasiga kläder. Visst, deras infrastruktur är inte jämförbar med våran. Visst, de flesta är jordbrukare. Visst, alla barn kanske inte får utbildning utan måste jobba på pappas restaurang. Men de är glada ändå! De vinkar glatt, ropar HELLOO! Minglabaaa!, erbjuder mig sittplats på bussen, ger oss present när vi köper chips (mystiskt vakuumförpackat snacks som vi aldrig vågade smaka men ändå!), kommer fram om häller socker i våra avokados som vi skedar ur på trottoaren (faktiskt gott) och så väldigt mycket vidare... De ler och ler och ler! Och ja, de klappar myycket på mig och my "beautiful white skin!!!".
Så ja, alla vi pratat med innan vi kom hit får rätt. Burmeserna är ett vackert, vackert folk. Inte bara inuti, utan till utseendet också, faktiskt! Varje ansikte är ett konstverk. Varje personlighet där bakom är så ofattbart vänlig och generös. Det tycker jag är beundransvärt. Att man kan ha så lite och vara beredd att ge så mycket.
Och angående det där som hände i början på vår vistelse i det här landet, när vi blev scammade på 300 dollar (dvs ca 2100kr). Vi var upprörda då, men idag känner jag att att det är en förmögenhetsskatt jag är villig att betala. Ja, det är mycket pengar, men tänk då att det är ännu mer här. Mer för den burmes som fick de där pengarna än vad det någonsin kommer vara för mig. Ta från de rika ge till de fattiga. Det är ju vad det var, sak samma om jag är student eller inte. De kommer aldrig få chansen att resa så här som jag gör nu.
Om några år ser Burma annorlunda ut. Kanske en demokrati? Vem vet. Exploateringen är hur som helst på ingång. Så åk hit innan dess, om ni har lust och möjlighet. Det är lite dyrt än så länge men värt det. Det är inte helt turistanpassat men det är charmen. Vi har kunnat vara mer besökare än turister här och det har varit en fantastisk, fantastisk upplevelse.
/Saga
Translation: After spending two weeks in the poorest country in south east asia our first thoughts about it are proved to be wrong. The Burmese people are the most open hearted and generous people I've meet, they have so little but they give so much. In the end this is what I will remember. Not being scammed, loosing 300USD. It's more money to them than to me anyway. They can have it. They're never going to get the same opportunity to travel the world the way we do right now.
fredag 23 november 2012
Inle Lake, 22 november 2012
Vi är lite sena till agenturen som vi bokat turen genom, dagen innan blev sen (hemma först kl 11!) med eldlampefestival. En amerikan på vårt guest house har i sista minuten frågat om hon får hänga med i vår båt. Absolut! Så vi dyker upp på kontoret och träffar vår båtförare. Givetvis blir det tjafs om priset eftersom vi nu är tre personer istället för två, FASTÄN vi klart och tydligt frågat om det skulle vara samma pris om vi hittar någon att dela båten med och fått ett klart och tydligt svar: "same price". Till och med dubbelkollat extra noga: "are you sure?!". Jorå, de låter diskussionen vara efter Saga sa bestämt emot och vi går mot hamnen för att leta reda på vår båt.
Det är morgon i Burma, halv nio. Vi passerar snabbt och smärtfritt de "traditionella" fiskemännen, utan att plocka upp kameran och därmed bli tvungna att betala "fotomodellen" lön. Och så kommer vi ut på själva sjön. Morgondimman ligger tät över Inle Lake. Allt är vitt, vitt, vitt. Plötsligt framträder det båtar ut ur det vita - riktiga fiskare på båtar som ser ut som böjda streck mot vattenytan. Det är ett under att de inte uppslukas av vattnet. Jag känner att jag får ta del av en hemlighet, en vacker dröm mitt i den hårda verkligheten.
Sakta men säkert lättar morgondimman och en blå himmel visar sig. Solen är nästan för bländande, men ingen idé att klaga - vi har inte fått mycket solsken den senaste veckan. Varken från solen eller inifrån. Och solen värmer skönt, liksom drömmen jag får ta del av.
Plötsligt befinner vi oss i vad som inte längre verkar vara en sjö. Runtom oss har vi grönt, långt gräs och mitt i detta: en smal gata av vatten som vi följer. Gatan delar sig i två och vi tar den till höger och växtligheten avtar. Istället åker vi rakt in i en by. Husen är välbyggda och väl skötta, påminner om vilket hus som helst på den svenska landsbygden. Bortsett från det uppenbara att dessa är byggda mitt i vattnet på pålar.
Dagen bokstavligen flyter på med regelbundna stopp vid diverse workshops där bland annat en burmesisk fisk-berlock inhandlas. Jag förundras över de flytande trädgårdarna och tänker att det där måste jag googla när jag får internet.
Solen håller på att gå ner när vi är färdiga med alla punkter på dagordningen. Vi är på väg hemåt, genom byarna på pålarna och korsar Inle Lake en sista gång. Vår båtförare stannar motorn mitt ute på sjön och det blir alldeles tyst, bara fiskarmännens plask med årorna mot vattenytan (för att locka fiskarna) hörs ackompanjerat av bara en eller annan båtmotor. Solen går ner bakom bergen som omger Inle Lake. Det är en vacker solnedgång, nästan inga moln på himlen. När båtföraren startar motorn igen, vi styr hemåt och vattnet stänker upp på mig är jag så glad att jag skulle kunna fälla en tår. Så himla tacksam för att vara just här just nu och att allting för en gångs skull i detta land gått precis som jag ville, utan större tjafs eller besvikelser. Bara några dagar tidigare hade jag velat åka från det här landet bums direkt, tänkte att en sådan här starkt positiv känsla skulle vara helt otänkbar i detta landet. Burma växer i mig och även om det många gånger är energikrävande att vistas här, så är det väldigt fascinerande och ögonöppnande. Känner man sig alldeles för långt hemifrån och för främmande i den burmesiska kulturen är det inte som att man kan fly till närmsta McDonald's eller Starbucks - det finns faktiskt inte ens finns något.
Burma tvingar en att möta landet och människorna som det är - utan möjlighet att fly eller skaka bort det obehagliga. I utbyte känns de genuina möten man har med lokalbefolkningen ännu mer genuina och speciella. Det är de mötena man helst tar och packar in omsorgsfullt i silkespapper och förvarar nära hjärtat. Så att man kan ta fram dem vid senare tillfälle, när Burma känns sådär hårt och bryskt igen, och känna på dem och tänka att det är de människorna som borde få mest plats i upplevelsen av Burma.
/Stina
Translation:
Going by boat on Inle Lake is like a dream. Burma grows on me even though being here is exhausting at times. There is no McDonald's here, HAH!
Vi är lite sena till agenturen som vi bokat turen genom, dagen innan blev sen (hemma först kl 11!) med eldlampefestival. En amerikan på vårt guest house har i sista minuten frågat om hon får hänga med i vår båt. Absolut! Så vi dyker upp på kontoret och träffar vår båtförare. Givetvis blir det tjafs om priset eftersom vi nu är tre personer istället för två, FASTÄN vi klart och tydligt frågat om det skulle vara samma pris om vi hittar någon att dela båten med och fått ett klart och tydligt svar: "same price". Till och med dubbelkollat extra noga: "are you sure?!". Jorå, de låter diskussionen vara efter Saga sa bestämt emot och vi går mot hamnen för att leta reda på vår båt.
Det är morgon i Burma, halv nio. Vi passerar snabbt och smärtfritt de "traditionella" fiskemännen, utan att plocka upp kameran och därmed bli tvungna att betala "fotomodellen" lön. Och så kommer vi ut på själva sjön. Morgondimman ligger tät över Inle Lake. Allt är vitt, vitt, vitt. Plötsligt framträder det båtar ut ur det vita - riktiga fiskare på båtar som ser ut som böjda streck mot vattenytan. Det är ett under att de inte uppslukas av vattnet. Jag känner att jag får ta del av en hemlighet, en vacker dröm mitt i den hårda verkligheten.
Sakta men säkert lättar morgondimman och en blå himmel visar sig. Solen är nästan för bländande, men ingen idé att klaga - vi har inte fått mycket solsken den senaste veckan. Varken från solen eller inifrån. Och solen värmer skönt, liksom drömmen jag får ta del av.
Plötsligt befinner vi oss i vad som inte längre verkar vara en sjö. Runtom oss har vi grönt, långt gräs och mitt i detta: en smal gata av vatten som vi följer. Gatan delar sig i två och vi tar den till höger och växtligheten avtar. Istället åker vi rakt in i en by. Husen är välbyggda och väl skötta, påminner om vilket hus som helst på den svenska landsbygden. Bortsett från det uppenbara att dessa är byggda mitt i vattnet på pålar.
Dagen bokstavligen flyter på med regelbundna stopp vid diverse workshops där bland annat en burmesisk fisk-berlock inhandlas. Jag förundras över de flytande trädgårdarna och tänker att det där måste jag googla när jag får internet.
Solen håller på att gå ner när vi är färdiga med alla punkter på dagordningen. Vi är på väg hemåt, genom byarna på pålarna och korsar Inle Lake en sista gång. Vår båtförare stannar motorn mitt ute på sjön och det blir alldeles tyst, bara fiskarmännens plask med årorna mot vattenytan (för att locka fiskarna) hörs ackompanjerat av bara en eller annan båtmotor. Solen går ner bakom bergen som omger Inle Lake. Det är en vacker solnedgång, nästan inga moln på himlen. När båtföraren startar motorn igen, vi styr hemåt och vattnet stänker upp på mig är jag så glad att jag skulle kunna fälla en tår. Så himla tacksam för att vara just här just nu och att allting för en gångs skull i detta land gått precis som jag ville, utan större tjafs eller besvikelser. Bara några dagar tidigare hade jag velat åka från det här landet bums direkt, tänkte att en sådan här starkt positiv känsla skulle vara helt otänkbar i detta landet. Burma växer i mig och även om det många gånger är energikrävande att vistas här, så är det väldigt fascinerande och ögonöppnande. Känner man sig alldeles för långt hemifrån och för främmande i den burmesiska kulturen är det inte som att man kan fly till närmsta McDonald's eller Starbucks - det finns faktiskt inte ens finns något.
Burma tvingar en att möta landet och människorna som det är - utan möjlighet att fly eller skaka bort det obehagliga. I utbyte känns de genuina möten man har med lokalbefolkningen ännu mer genuina och speciella. Det är de mötena man helst tar och packar in omsorgsfullt i silkespapper och förvarar nära hjärtat. Så att man kan ta fram dem vid senare tillfälle, när Burma känns sådär hårt och bryskt igen, och känna på dem och tänka att det är de människorna som borde få mest plats i upplevelsen av Burma.
/Stina
Translation:
Going by boat on Inle Lake is like a dream. Burma grows on me even though being here is exhausting at times. There is no McDonald's here, HAH!
lördag 17 november 2012
Någon har smällt upp två enorma högtalare precis utanför vårt guest house. Det verkar som att det vankas bröllop. Ur högtalarna spelas burmesisk dansbandsmusik på en volym som bäst kan beskrivas som tinitusframkallande. Precis vid högtalarna sitter en burmesisk man och tycker att han sprider glädje.
Å, nämnde jag att klockan nu är 5.30?! PÅ MORGONEN!
Translation:
Someone has put up two giant loudspeakers just outside of our guest house. Pumping Burmese pop song in a volume close to giving you tinnitus. Just next to the loudspeakers sits a man, smiling, fully aware of the happiness he is spreading with the music.
Oh, did I mention it's 5.30 in the MORNING?! Excuse me but where is common sense?
Å, nämnde jag att klockan nu är 5.30?! PÅ MORGONEN!
Translation:
Someone has put up two giant loudspeakers just outside of our guest house. Pumping Burmese pop song in a volume close to giving you tinnitus. Just next to the loudspeakers sits a man, smiling, fully aware of the happiness he is spreading with the music.
Oh, did I mention it's 5.30 in the MORNING?! Excuse me but where is common sense?
Hejhejhej och förlåt!
Vi är i Burma och vi är lite ledsna. Vi blir lurade mest hela tiden och det känns ofta som att vi är vandrande dollartecken snarare än människor. Speciellt i Yangon. Men nu har vi åkt till Bagan istället för att kolla på de världsberömda templen här. Och de är fantastiskt imponerande! Dessutom är människorna här lite mer ärliga, vad vi erfarit.
Vi har träffat en sydkorean/amerikan som är fantastisk och vi hänger med henne hela tiden! Boendet är så mycket dyrare än vi räknade med (typ dubbelt av vad Lonely Planet säger). En natt kostar ungefär 12 dollar per person (84 kr), vilket är mycket om man jämför med tex Kina (där en natt kostade ca 30 kr).
Idag har tillbringats mestadels ätandes och sovandes. Vilket var behövligt efter gårdagen som började kl 4.30 med soluppgång (som inte ens var något speciellt pga alla moln) och slutade med kanske en eller annan Mandalay Beer (omnämnt i Lonely Planet som "horrible piss"). Lonely Planet kan slänga sig i väggen sa ölkännaren Saga Carlsson och utnämnde Mandalay Beer till en av hennes absoluta favoriter. Så det så!
Vi har fått ganska mycket frågor från folk vi möter om att kanske skriva på engelska, så vi tänkte att vi kirrar en liten kort översättning på varje inlägg. Som en sammanfattning i slutet liksom. Starting nowwwwww:
Translation:
Burma is not like we expected, sometimes we feel like walking dollar bills rather than humans. The prices have risen so much since Lonely Planet wrote about the accommodation (and still we've got the latest version).
Even though we have had a great time these last couple of days in Bagan, watching temples and hanging out with our new friend Sara who is koreanamerican and super fantastic.
Today has been a eat-&-sleep-day, much needed after yesterday which started at 4.30 with sunrise (unfortunately hidden behind clouds) and ended with one or another Mandalay Beer (referred in LP as "horrible piss").
Vi är i Burma och vi är lite ledsna. Vi blir lurade mest hela tiden och det känns ofta som att vi är vandrande dollartecken snarare än människor. Speciellt i Yangon. Men nu har vi åkt till Bagan istället för att kolla på de världsberömda templen här. Och de är fantastiskt imponerande! Dessutom är människorna här lite mer ärliga, vad vi erfarit.
Vi har träffat en sydkorean/amerikan som är fantastisk och vi hänger med henne hela tiden! Boendet är så mycket dyrare än vi räknade med (typ dubbelt av vad Lonely Planet säger). En natt kostar ungefär 12 dollar per person (84 kr), vilket är mycket om man jämför med tex Kina (där en natt kostade ca 30 kr).
Idag har tillbringats mestadels ätandes och sovandes. Vilket var behövligt efter gårdagen som började kl 4.30 med soluppgång (som inte ens var något speciellt pga alla moln) och slutade med kanske en eller annan Mandalay Beer (omnämnt i Lonely Planet som "horrible piss"). Lonely Planet kan slänga sig i väggen sa ölkännaren Saga Carlsson och utnämnde Mandalay Beer till en av hennes absoluta favoriter. Så det så!
Vi har fått ganska mycket frågor från folk vi möter om att kanske skriva på engelska, så vi tänkte att vi kirrar en liten kort översättning på varje inlägg. Som en sammanfattning i slutet liksom. Starting nowwwwww:
Translation:
Burma is not like we expected, sometimes we feel like walking dollar bills rather than humans. The prices have risen so much since Lonely Planet wrote about the accommodation (and still we've got the latest version).
Even though we have had a great time these last couple of days in Bagan, watching temples and hanging out with our new friend Sara who is koreanamerican and super fantastic.
Today has been a eat-&-sleep-day, much needed after yesterday which started at 4.30 with sunrise (unfortunately hidden behind clouds) and ended with one or another Mandalay Beer (referred in LP as "horrible piss").
måndag 12 november 2012
Dagens mission var att växla pengar (en stooor summa pengar) till US dollar. I Burma kan man som turist nämligen inte ta ut pengar ur bankomater, det är cash som gäller, och amerikanska dollar är det som är gångbart. Så Stiga tar en vända till Bank of China. Får nummerlapp. Nummer 0088. Den mycket vänlige bankmannen som hjälper oss utbrister (efter att ha sagt "oooh Sweden! Famous for very good watches!" ... "Eh noo, thats Switzerland..." Aaaa, it's a common mistake...) "You have very good number. In china that means you are going to be rich!"
Åh, säger vi, Trevligt! Vem vill inte ha cashflow liksom? Haha kul.
Vi växlar pengar. Men eftersom banken bara har 100dollarsedlar blir det ett överskott och vi får kinesisk valuta, RMB, tillbaka. Hur mycket?
88 RMB.
Mhm. Bank of China langar turnumret två gånger under samma visit. Kan inte vara en slump.
Next round's on Stiga.
Puss.
Åh, säger vi, Trevligt! Vem vill inte ha cashflow liksom? Haha kul.
Vi växlar pengar. Men eftersom banken bara har 100dollarsedlar blir det ett överskott och vi får kinesisk valuta, RMB, tillbaka. Hur mycket?
88 RMB.
Mhm. Bank of China langar turnumret två gånger under samma visit. Kan inte vara en slump.
Next round's on Stiga.
Puss.
lördag 10 november 2012
Såhär lagom till vår avresa från Kina har staten även lyckats blocka blogger-appen som vi använt för att blogga hela tiden. Vpn funkar fortfarande, men det är så himla omständligt. Glad att få slippa det här landets konstiga konstiga censur. Bara för att direkt åka in i ett annat galet censurerat land - Burma. Men vi har hört att Facebook fungerar i alla fall. Osäkert om det finns så mycket Wifi, har hört att det är dåligt med det. Så länge kanske det blir fruktansvärt dålig bloggning (ni har ju fått känna på det redan nu ett tag).
På väg från Yuanyang till Kunming igår var vi på jakt efter en toalett och hittade den perfekta squattoaletten. Lite stor kanske men ändå.
På väg från Yuanyang till Kunming igår var vi på jakt efter en toalett och hittade den perfekta squattoaletten. Lite stor kanske men ändå.
tisdag 6 november 2012
söndag 4 november 2012
fredag 2 november 2012
Idag fyller denna lilla krabat arton år och blir myndig. GRATTIS GRATTIS GRATTIS!
Här har du en födelsedagspresent:
http://kummiz.tumblr.com
Här har du en födelsedagspresent:
http://kummiz.tumblr.com
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)